Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sande av personligheterna — historiskt kunde man nästan
säga. Men är det ej någon novell, så är det i alla fall en
roligt berättad, fyllig och omväxlande interiör med kungens
gestalt i mitten, och väl en av de mest underhållande bland
alla. Man ser, att fantasin på själva handlingens
skådeplats fått fart och liv. Stilen är icke mer fjättrad av
pastichen och därför återfinnes en del rent Levertinska
egendomligheter i fråga om anhopningar i satserna och
bristande omedelbarhet i bilderna. Men den italienska
sommarstämningen är förträfflig, de italienska figurerna, lata,
lättsinniga och föga eleganta, äro mycket familjärt givna och
en viss spirituell överlägsenhet behärskar det hela.
Historiskt är här väl blott några namn bland konungens
följeslagare: Taube, Armfelt, Peyron, Adlerbeth, Rosenstein;
däremot finner man icke i reseskildringen någon Lilje — i
stället var ju Axel Fersen med.
Med »Trädgårdsgången» kan man säga, att rokokon
i dessa berättelser upplöser sig själv. Här ställas, såsom
redan sagts vid fråga om de nya intressen, vilka mot
sekelslutet begynte upptaga Levertin (1: 399), den gamla
tiden med sin rokoko, sina klippta trädgårdshäckar och sina
samhälleliga fördomar mot den unga, som längtar bort till
den stora skogen för att där, liksom i livet, höra de friska
fläktarnas sus. Här skymtar första gången en reservation
mot rokokon och en utblick mot andra värden och ideal
— »sensibiliteten» och vänskapssvärmeriet i ett par av de
föregående kunna knappast räknas hit. Och motsättningen
företrädes av det gamla, oreflekterat lyckliga aristokratiska
paret, varav båda äro lika typiska, mannen i sina åsikter
och hustrun i sitt utseende, som är en dockas, blott med
ansiktets fåror betecknande att tiden gått (de båda äro
barn, säger ju också sonen), samt det unga paret, sonen,
som rest i främmande länder, men i stället för att själv bli
utländsk gör sin utländska maka svensk. Det är en doft av
romantik i hela detta förhållande: den unge mannen är en
ideell nordisk hjälte, som från ett olyckligt giftermåls
fångenskap befriat den mörkögda italienskan; hur skulle hon icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
