Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta är lösningen av det praktiska spörsmålet om
rikedomen, individualiteten och deras förhållande till
varandra. Teoretiskt behandlas frågan i samtalet mellan
bröderna efter den stora middagen hos Thomas Kiisel
— en mycket intressant och psykologiskt rätt djupt gripande
episod, om också mönstret av resonörer i franska skådespel
gör sig förnimbart. Dessa båda ytterpunkter i berättelsen
kunde emellertid ha ställts i en närmare förbindelse med
varandra.
När Levertin emellertid nu griper tillbaka till den
realistiska nutidsnovellen och dess teknik — där skymta bland
annat ett par minnen från hans egen barndom — ger han
några prov på det bästa i dess konst. Jag har redan
nämnt skildringen av själva middagen med dess deltagare,
ovanligt starkt begåvade med kött och blod och bestämda
linjer för att vara skapade av Levertin, som så sällan
såg sina figurer med klara ögon. Detta gäller i främsta
rummet Thomas Kiisel, med hans rationalistiska livsfilosofi
såsom motsats till broderns, en icke alltför ursprunglig,
men mycket säkert tecknad figur. Med stor styrka är
också stämningen över det luxuösa ungkarlsrummet under
brödernas samtal om natten framkallad: men där är något
mer än blott detta — iakttagelserna hava, såsom under
Levertins tidigare realism, själ och innehåll, och hans
känslighet och intensitet förneka sig icke. A andra sidan
förmår han heller icke lösgöra sig från en viss tyngd i
kompositionen. Det svagaste i berättelsen, det som för
övrigt mest påminner om ungdomsnovellistiken och bringar
in en förnimmelse av ojämnhet i det hela, är Bengt Kiisels
äventyr i klockargården. Men här skola vi taga vara på en
märklig typ, klockarens, med vilken, om jag icke misstar
mig, den halvbildade, frasrike och utomordentligt
osympatiske landsbygdspolitikern av modern typ införes i svensk
novellistik.
»En fransyska» bygger på alldeles personliga
erfarenheter, vilket ju lätt kan märkas. Det är i grunden bara en
diskussion om kärleken, föranledd av att »Ernst Ulrich» i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
