Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pensionen i Paris gör bekantskap med en fransk dam,
vilken fullkomligt skiljer sig från den som binder honom
därhemma och irriterar honom med sina brev. Detta ger
upphovet till ett samtal, i vilket fransyskan tolkar sin
uppfattning av kärleken och hur den skiljer sig från den
nordiska kvinnans. Måhända kan man icke taga denna
jämförelse efter bokstaven: den barde subjektiva intryckens
färg, och där ligger ofantligt mycket av vad Levertin själv
tänkt om kärleken, vad han drömt och vad han upplevat —
det som han låter fransyskan så vackert säga, det är hans
egen mognade ålders uppfattning av att älska: »Att
lycklig-göra ... att giva, icke att taga... Att fylla en annans själ
och hjärta, som man till yttersta randen fyller en bägare,
så där icke finns plats för en droppe eller en önskan...!
Att med hela sitt väsen omsluta hans liv, som ringen
omsluter fingret... Att giva sig hän vart ögonblick i känsla
av outtömlig rikedom och berusas av sin egen givarlycka.»
Men likafullt står hon där i sin säkra livserfarenhet, sin
klara medvetenhet och sin osentimentala resignation som
en härlig kvinnotyp i förhållande till det nordiska barn,
den gifta älskarinnan, av vars stämningsnycker och
sentimentala självviskhet Ernst lider. Det ger oss henne så
vackert, bara detta yttre drag, som tillägges efter det hon
talat: »Ett skimmer likt solsken över en lysande mogen
frukt hade fallit över hennes dunkla anlete,» — och när
hon för alltid försvinner med sin mjuka, vackra gång och
sin böjliga, rika av klädseln framhävda gestalt, minnas vi
henne med full tydlighet och icke utan ett stänk av rörelse
och beundran.
Så mycket än Levertin tecknar efter naturen, är hans
dialog här återigen rätt långt borta från naturen, och över
stilen ligger det någonting tafatt. Det har sitt ursprung i
intryckenas naiva omedelbarhet och detta verkar i sin tur
med uppriktighetens styrka. Men hela det lilla stycket är ju
mer ett lyriskt känsloutbrott än något annat.
Kanske är det en smaksak, men de ha alltid berört
mig osympatiskt, inledningsorden till Levertins sista novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
