Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen av kritik mot gudarna och behovet av dyrkan och
helighet, »känslodispositionen för varje system vilande på
tanken om världsalltets laggiltighet», hur hans efterföljare
äro renässansens natursvärmare, sextonhundratalets
fritänkare, upplysningsfilosoferna, Goethe, »för vilken just
känslan av världssammanhanget och naturvördnaden blivit
en ny religiositet, ett sjätte sinne» — och helt säkert menar
han även Linné: »Och är det icke just med denna
religiositet, med detta nya sinne, som de drömma framtiden,
vilka älska att tro på en äkta förening mellan vetenskap
och mystik, mellan förnuftets kunskap och hjärtats
längtan ?»
Häri ligger nu för Levertin icke blott Hamlets att det
finnes mer mellan himmel och jord o. s. v., utan också
verkligen, att världssammanhanget sist och slutligen ej kan
fattas utan intuitionens hjälp. Den vetenskapsgren, på
vilken han närmast tillämpar sin teori, är historien. I
Linnés märkvärdiga framställning av fjällämlarnas
vandring, vilken Levertin tolkar med utomordentlig poetisk kraft,
ser han en bild av människosläktets vandring »mot natten
och framtiden utefter den ’osynliga linea’, som vi kalla
historia» — med »den kalla pusten av livsdriftens
hemlighetsfullhet och outsläcklighet, rysningen och andakten ifrån
det oförklarade och det ändlösa.» Huru litet själva denna
uppfattning om en ödesbestämd rak utvecklingslinje, längs
vilken mänskligheten skrider framåt mot sitt mål,
överensstämmer med vad historien lär oss, har nyligen av prof.
Hekscher i förbigående påpekats i en artikel om
»Framtidsutsikter» i Det nya Sverige (jan. 1917), och själv tyckes
Levertin smått jäva den, när han, på tal om Ludvig XVIII,
kallar historien »den främste av karikatyrritare» och —
ironiskt — »stor som tröstare och underbar som logiker»
(»Svensk litteratur II», s. 36). Men oavsett detta rymmer den
anförda jämförelsen just vad Levertin menar med vår
besittning av föremålen för vårt vetskapsbegär: vi kunna
med vårt förnufts kunskap fastställa spåren, som bilda
den »osynliga linean», men den »hjärtats längtan», som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
