Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från grunden, begynte han denna kurs med en översikt av
vad han kallade »Naturuppfattning under renässansen och
1600-talet» och som innehöll ingenting mindre än en
framställning av naturvetenskapens utveckling från
humanisttidens med vantro och magiska föreställningar uppblandade
naturfilosofi till Giordano Bruno, Kepler, Galilei, Descartes
och Gassendi — med en lång utflykt om Lucretius där
bredvid. Alla dessa personligheter hava fått sitt särskilda,
vidlyftiga kapitel, och omfattande redogörelser för deras
verk antyda, att Levertin gått till primärkällorna själva.
I det första Linnékapitlet, »Stenbrohult», är
landskapsskildringen byggd på Levertins egna iakttagelser; någon
synnerligt åskådlig bild framkallar den icke — det göra
sällan hans naturbeskrivningar men karaktäristiken av
landskapet är fyllig och vacker och ger, i allmänna drag, visst
en riktig uppfattning av naturens art mellan Småland och
Skåne. Den levande bilden av prästhemmets inre och dess
sysselsättningar är gjord efter allt vad ur lektyren om tiden
stannat i hans minne av detta konkreta, som alltid tillät
honom att i sin fantasi återuppbygga sådant med en otrolig
åskådlighet. Men viktigast är påvisandet av, hur de två
mäktiga inflytandena från barnaåren, luterdomens och
härstamningens, skulle bibehålla sig friska genom livet, görande
Linné till en teologisk naturbetraktare, frommare och naivare
än någon sedan medeltiden, och tillika till en bygdeskildrare
som ingen i Sverige, och en skriftställare, som mitt under
upplysningens abstraktion lade över sitt tale- och skrivsätt
»bygdens fantastik, dess dialektala must och ursprunglighet».
Efter en fragmentarisk redogörelse för skolåren i Växjö
kommer Levertin till det, som otvivelaktigt var
utgångspunkten för hela hans sysselsättning med Linné och som
åtminstone för oss ter sig såsom hans huvuduppgift —
skildringen av »Linné som diktare». Därmed menade han,
att Linné som prosaskriftställare är en »diktare, i vilkens
framställning psalmistens upphöjdhet växlar med idyllikerns
naturglädje och sagoberättarens fantastik», och att hans
personliga framställningskonst »i fråga om flödande ome-
15. Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
