Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har lärt av dem alla (Levertin kunde väl också ha nämnt
Swift), men hans »naturligt fradgande munterhet» är ej
Scarrons cyniska kvickhet, och »prästen på galejan», den
svenske vinpimplaren», år helt annorlunda frodig och sund
än den »nyktre vattendrickaren» Holberg, hjärnmänniskan
och sjuklingen. Med sin frihet och sin sociala polemik
är Wallenberg redan inne i upplysningen och står närmast
Dalin, liksom han »en skämtare och spjuver, men full
av allvar». 1 enskildheter visas, huru nära de
överensstämma. Men Wallenbergs arbete är dock ovanligt
självständigt, framsprunget ur en omedelbar, frisk själ.
»Starkast, mest medvetet av alla författare på 1700-talet har
han också predikat individualismens princip» — det är
snarare den halvt självsvåldiga subjektiviteten och
personliga stämningen, som i de citerade satserna hävdas.
Riktigt betonar Levertin de egenskaper hos Wallenberg,
som gjort »Min son på galejan» till en svensk folkbok
och som för övrigt ofta framhållits; i stället för att
uppehålla sig vid dem, vill han hänvisa på mindre kända sidor,
där en man av finare läggning och sinnesriktning röjes,
och han citerar några ställen ur skeppsprästens
»naturalie-samling» med psykologiskt träffande tillämpningar på
olika mänskotyper. Detta är allt gott och väl och mycket
lärorikt. Men det förefaller, som om Levertin gärna kunnat
dröja ett grand vid just dessa folkkära egenskaper, visa,
i vilken mån Wallenberg i sin grövre humor var egen och i
vilket förhållande den stod till andra motsvarande typer
och till svenskt lynne i allmänhet. Det är icke utan att
porträttet även formellt brister något i avrundning, huru
levande det än annars är.
Levertins inlägg i frihetstidens litteratur och
kulturhistoria blev icke av större omfång än dessa essayer jämte
vad i boken om Wellander faller under denna period samt
fragmenten om Linné. Men allt detta är av vikt: där
fanns icke blott för första gången en undersökning av
idéernas brytningsföljd mellan de båda tidevarven, med
ständig hänvisning till den allmäneuropeiska bakgrunden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
