Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Båda fullständigas de av senare uppsatser. För oss gör
Levertins skildring av Bellman, såsom varande helt och
hållet av litterär art, i främsta rummet anspråk på
uppmärksamhet. Vi skola alltså ägna den en granskning för
att sedermera övergå till de övriga uppsatserna om denna
krets, särskilt den om konungen själv.
»Konturer till en Bellmanskaraktäristik», såsom
uppsatsen i sin första form hette, föranleddes närmast av
hundraårsminnet av Bellmans död 1895, vilket även
framkallade de studier, som förenades i ett jubileumshäfte av
Samlaren och som inleddes med Nybloms
»Bellmans-minnets innebörd». Essayn »Fredmans Epistlar» har sitt
upphov i en liknande tillfällighet, den är inledning till en
upplaga, med vilken sekelminnet av dikternas
utkommande firades (tryckt 1899 men utkommen 1900). Och
den sista Bellmansstudien åter ingår i uppsatsen »Den
svenska naturen i svensk dikt», med vilken Levertin fått i
uppdrag att inleda en samling reproduktioner av prins
Eugens tavlor. 1 sina föreläsningar om den gustavianska
tiden har Levertin utvecklat samma synpunkter som i dessa
uppsatser: han har tillagt en översikt av den svenska
litteraturhistoriens omdömen om Bellman alltifrån dennes egen
samtid ända till Levertins, men uteslutit den vid trycket.1
Det erkännes väl allmänt, att Levertins skildring av
Bellman är hans kanske mest glänsande bragd i essayns
konst, och den anses bära ett så mycket starkare
vittnesbörd om hans förmåga att leva sig in i en diktares
väsen, som Bellmans för hans eget temperament bort vara
ganska främmande. I själva verket dröjde det länge, innan
Levertin förstod Bellman. Vi hava sett (I: 51 f.) huru
han med Stockholmsbarnets förtjusning deltager i firandet
av den 26 juli; men hans granna ord om »vår nordiska
Ana-kreon» äro fullständigt konventionella, och i hans tidigaste
ungdomsdiktning, där han deklarerar sin ställning till
föregående och samtida svensk litteratur, nämnes Beilman icke.
1 En ingående behandling har ämnets förra del underkastats
av L. Weibull i nämnda häfte av Samlaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
