Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fastslagit flera av den Bellmanska sångmöns väsensdrag,
det innerst vemodsblandade, det musikaliska, det dionysiska,
individualiseringskonsten. Redan Sondén hänvisade på den
rent Stockholmska atmosfären över denna poesi, oeh
Ljunggren, som visserligen alltför mycket kategoriserar, har
utfört detta och ytterligare betonat, huru naturskildringen
befinner sig i det innerligaste samband med diktens hela
anda. När Levertin visar hur Bellmans form har hela
den franska rokoko-chansonens smidiga grace, påminner
man sig Tegnérs ord om »gratien» i minnesdikten på
Svenska akademins femtioårsdag, och Ljunggren har
ytterligare utfört detta. Ett par gånger kommer Shakespeares
namn Levertin ofrivilligt på tungan: redan Geijer jämförde
Bellman med honom. En fängslande episod i uppsatsen
från 1899 är jämförelsen mellan »Frithiofs saga» och
Epistlarna, vilken utmynnar i att beteckna de senare som
stående samtiden betydligt närmare. 1 sin bok om Bellman
från ungefär samma tid framkastar Erdmann i förbigående
en likadan jämförelse mellan Frithiof och Fredman,
betecknande den senare såsom mera nationell. Och om det
religiösa inslaget hos Bellman, vilket Levertin så starkt
framhäver, har ju mycket skrivits.
Levertin skildrar utan tvivel särdeles träffande den
luft av pietism, i vilken Bellmans föräldrar rörde sig och
vars inflytande för övrigt gick tillbaka på familjens tyska
traditioner. Och att han själv fått avgörande religiösa
intryck från hemmet, det bevisas ju tillräckligt av hans andliga
dikter. Men detta berättigar dock icke att tala om hans
»naiva, varma, oreflekterade religiositet», såsom Levertin
gör, att beteckna honom som ett barn, vilket »syndar på
nåden» och hans figurer som »svårfördragliga» utan det
religiösa draget — denna tankegång utföres för övrigt icke
då de enskilda figurerna skärskådas — att säga, att »den av
religionen väckta, darrande lättrördheten, som så lätt slog
om i livsyra, blev klaven för alla hans livsintryck» samt att
betrakta det bibelparodiska i Epistlarna som ett »indirekt
bevis på de religiösa minnenas ständiga närvaro i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
