Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att egentligen vilja det, snuddar Levertin här för mycket
vid den »sorg i rosenrött», som man måste akta sig att
överdriva hos Bellman och vars berömda Tegnérska formel
Vilhelm Andersen ej alldeles med orätt betecknar såsom
en »papirblomst». Med den känsla för det riktiga
Lever-tin dock alltid har, sörjer han omedvetet för att i
helbilden detta drag icke får för mycket rum; gärna minnes
man hans ypperliga formulering av likheten med
Rem-brandt, den underbara motsatsen mellan »det skiftande,
men alltid poetiska skimmer av livsfröjd, orgie och
kvälls-vemod, i vilket dessa Bacchuspräster och -prästinnor
presenteras, och deras simpla ansikten». Men det kan i
alla fall icke nekas, att han på ett par ställen håller fast vid
en abstraherad tankegång, i vilken han förirrat sig och
där vi icke kunna obetingat följa.
Vad allt dessa essayer innehålla av inspirerad
tolkning och rik och glänsande syntes, det är omöjligt att
här framföra. Rent positivt tillskott till Bellmansforskningen
giva sammanställningarna med fransk visdiktning: jämte
vissa alldeles påtagliga likheter, som kunnat utöva
inflytande, påpekar Levertin i alla fall med rätta, huru vitt
skild hela den Bellmanska världen är från den franska.
Någon närmare utredning om Bellmans förhållande till
föregående svensk litteratur ger Levertin icke, kanske emedan
saken rätt vidlyftigt berörts av Ljunggren. Det ligger
honom icke närmast om hjärtat att företaga
litteraturhistoriska undersökningar, utan att genomtränga och
förklara de två fenomenen: Bellman och hans konst.
Förträffligt fastslår han i sin inledning svårigheten att
genomskåda hemligheterna i ett stort snilles väsen — utgående
från ett motiv, som ju så ofta möter i hans egen diktning:
huru även den närmaste och innerligaste gemenskap mellan
människor lämnar stora sträckor av deras själar isolerade
för varandra. Han visar hur Bellmans skaparkraft avtog
med åren, hur man från att formligen ha ryckts med i
de tidigare dikternas »svenska bacchuståg av omedvetet
komiska och saligt rosenröda drinkare» kommer till de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
