Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
energi», sina underliga fantasibilder och poetiska
skönheter; vidare det, att hela denna lära om världsförklaringen
ur tingen själv överensstämde med den åskådning
Lever-tiu under sin ungdom så ivrigt omfattat och vilken han i
grunden förblev trogen; och sist, att så mycket i dikten
gav en genklang i hans egna innersta erfarenheter, att
han här hörde en fjärran, hög och mäktig stämma förkunna
tankar om livet, i vilka han igenkände vad som brusade
starkast inom honom själv.
Är det icke som han karaktäriserade sin egen dikt
när han säger: »men högst når Lucretius, när han visar
själva famntagets besvikenhet, njutningens bitterhet, och
det ensamma, mörka svårmodet, när begäret rasat över
och pannan dignar tung mot det hjärta, man velat äga in
i varje slag, men som nu åter klappar lika ensamt och
främmande som någonsin.» Icke en händelse är det, att han
särskilt dröjer vid den fjärde sångens »storartade teckning
av kärleken» — vars »elementära kraft och brinnande glöd»,
för att använda Fehrs ord, och vars i världslitteraturen väl
ensamstående behandling av brutala detaljer man dock
knappast genom Levertins karaktäristik får insikt om. Det
är givet att just denna eviga motsats mellan hänförelsen
och besvikningen, hängivenheten och bedrägeriet, hans
eget aldrig uttömda ledmotiv, och aldrig skildrad som här,
griper honom. Men detta är ingalunda allt. När han i
sina vackra slutord, där det är lätt att igenkänna honom
själv och hans omgivning, föreställer sig ängslad och
orolig då morgonen kommer, full av ny oemotståndlig
längtan och dunkelt hopp, men därför så mycket lyckligare att
inför havets och stjärnornas stillhet få »pejla hela djupet
av det ensamt heliga och oförytterliga, vi kalla lag», så
är här utsagd hans egen strävan: allt vad som upprört hans
liv — och just vid denna tid mer än någonsin — från det
längtade han till en tillvaro, där det fanns mera av mening
och följd än i den han förde, lugna och stora tankar och
inga överraskningar för dem, som kunde genomskåda
tingens natur och lagar. I den väldiga byggnad, Lucretius’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
