Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
livet är en säkerhet vunnen, en känsla av lyftning över
dess svaghet och lidelser och mod att bära dess sorger.
Detta ger diktaren just hans vida blick och hans djupa
känsla inför universums storhet: han tänker alltid på det
Oändliga och det Eviga. Hans uppfattning av livets under
och oändliga patos har någonting av Pascals djupa känsla
och Spinozas höga spekulation. Hans brister — Sellar
fördömer nämligen hans lära! — förenas med några av de
sällsyntaste och ädlaste moraliska egenskaper, styrka, allvar
i känslan, omutlig sanningskärlek, manlig och uppriktig
hjärtats ömhet. Och i Lucretius’ härliga invokationer är
ju den sanning erkänd, att poetens känsla, fantasi och ord
komma till honom på en väg som han ej ser och såsom
gåva av en kraft, som han ej kan granska. Han, som
Goethe, identifierar sin ingivelse med naturens mystiska
energi, från vilken allt liv, all skönhet, all ordning stilla
utgå.1
Denna uppfattning stämmer ju ända in i enskildheter
överens med Levertins. Denne är ingalunda ense med
sin föregångare i allt, särskilt i fråga om själva Lucretius’
system;2 men hur skulle den icke tilltala just honom,
denna idealisering av en mekanisk världsbetraktelse, denna
förnuftets triumf, som dock blir så stor, att den mynnar ut
i något oändligt, visionärt och mystiskt. Materialism kan
ju detta omöjligt kallas, fastän Levertin säkert icke ville
pruta av någonting på sin hängivenhet för Lucretius’
världsbild — men det är betecknande att han alltid hoppas, att
ur själva iakttagelsen en sanning kan flyga ut,
»som en apollofjäril ur sin puppa». Han tillber förståndet,
som kan åstadkomma någonting dylikt, men det är dock icke
nog, där skall ansluta sig ännu någonting av det ovägbara,
som endast aningen och känslan kan fatta, någonting ideellt
alltså. Det egendomliga är, att han alltid har samma
vördnad för tankens bragder, blott de äro burna av den rätta
1 W. Y. Sellar, The Roman Poets of the Republic, 1863, s.
265 ff., 332 ff.
2 »While his argument absolutely fails as a whole, there is
much sound and ingenious reasoning in the parts.» A. a. s. 256.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
