Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grafi, men egendomligt nog får han icke upp någon
synnerlig värme för »Frankrikes första moderna skald» — ej heller
i sin föreläsning om honom visar han det. Renässansen
har han däremot i föreläsningarna1 skildrat med
synnerlig förkärlek och givit en följd av ypperliga essayer, i vilka
framför allt den historiska bakgrunden behandlas och en
del personligheter tecknas med levande karaktäristik. De
flesta av de kapitel, i vilka han talar oin medeltidens
upplösning och renässansens innebörd, härskarna och hoven,
religionskrigen m. m. äro alldeles utmärkta kulturhistoriska
sammanfattningar, rika och träffande, stödda på
självständiga studier och en verklig historisk syn. Det är
betecknande att han så sympatiskt behandlar Clément Marot,
den litet preciöse och litet brutale epigrammatisten, vilken
han ej utan skäl jämför med Heine, medan han, trots all
sin beundran för Rabelais’ överlägsna och frigörande
glädje dock knappast träffat det rätta i karaktäriseringen av
hans burleska och brutala humor. Alltför summarisk synes
också skildringen av Montaigne, den fine skeptikern, om
vilken man annars kunde tro att han med en viss
valfrändskap drog Levertin till sig.
Levertins ställning till det sjuttonde seklets franska
klassiska litteratur är dock betydligt mera märklig. Jag
vet ingen nordisk, och knappast någon germansk,
litteraturhistoriker, som lika väl förstått denna tid som han. Den
har för oss, såsom han också själv medger, redan vid första
bekantskapen någonting stelt och konventionellt och
onaturligt, som stöter, och få hava lyckats, med allt teoretiskt
erkännande, komma över detta hinder. Levertins
uppskattning av denna litteratur är icke ett eftersägande av franska
auktoriteter, utan han har nått den själv, och mer än
någonting annat är detta ett bevis på hur märkvärdigt han förstod
den franska andan. Den motsvarade lians behov av klarhet,
en viss förnämhet, kraft som hos Corneille, känsla som hos
Racine, mänsklighet och tolerans som hos Voltaire. Man
1 Dessa memoarer utgivna under titeln Fransk litteratur
I—III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
