Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu blo\ det mest hans känslor som fingo luft. Men i
varje fall kan man tydligt skönja den sammanbindande
traden mellan antydningarna i hans ungdoms kritiska
uttalanden och den ståndpunkt, till vilken han nu var
kommen, en tråd, som blott spunnit ut sig alltmer.
Personligare formar han brytningen med det föregående, på
samma gång som sin respekt för vad han ansåg vårt att
bevara och vårda av det gamla, i det inlägg, han med
anledning av en artikel om »Livets fiender» offentliggjorde
i denna sak (I: 312). Med en värme, som dallrar bakom
orden, ihågkommer han idéerna från ungdomen, talar om
dem som uttryck för en sanningskär iver, en ung, orädd
och oegennyttig entusiasm och därför icke gångna
spårlöst förbi — och dessa »drömmar» äro honom fortfarande
kära och dyrbara, även sedan åren givit honom andra
idéer —■ »det vill säga andra drömmar, färgade på annat
vis av nya erfarenheter och nya upplevanden». Vi veta,
att allt detta närmast tog sig form i hans egen diktning.
Men om hans kritik kan med fullaste rätt sägas detsamma
som Brandes säger om Sainte-Beuves: »Poesin blev den
underjordiska källa, som meddelade hans kritiska
undersökningar, även deras torraste och allvarligaste områden,
friskhet och frodigt liv.»
Han återkommer till sin uppfattning om åttitalets
uppgift, när han skriver om den svenska skönlitteraturen
under Oscar II :s regering: »1 alla händelser kan man
redan nu utaij inskränkning förstå detta stridbara
årtiondes mission. Det bedrevs under detta ett mödosamt
och intensivt andligt jordbruk, utan vilket — misstänker
jag — vår nuvarande poesis vackraste trädgårdar svårligen
vore tänkbara.» Han påkallar — och det är ett slags
sentida självförsvar fast omedvetet — en honnör för den
»självkorrigeringens ödmjukhet och självutvecklingens
styrka», som denna tids män ägde, när deras första
konståskådning visade sig för ensidig och trång, påminnande
om, att det i stort sett är en och samma släkt, som »gjort
båda kampanjerna för erövrandet av den poetiska friheten».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
