Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidan och den psykologiska skolans å den andra: »en fix
punkt, en utgångspunkt, utan vilken man mycket väl kan
analysera verken, utveckla deras tankar, kommentera och
förklara dem, men icke bedöma dem»1 — och låtom oss
tillfoga, med vilken man löper den stora faran att
förfalla i ensidighet och konstruktion, såsom Brunetiére själv.
Det som Sainte-Beuve emellertid icke medgav, åtminstone
icke senare, är, att kritiken blott skulle vara ett uttryck
för den bedömandes personliga tycke och smak.
Visserligen äro våra åsikter bestämda genom vår smak, dessa
åter genom vår natur, och denna genom förhållanden, som
vi icke förmå bemästra. Men kritikens mål måste vara att
höja oss över vår personliga smak. Få komma därhän, och
därför finnes det så få riktiga kritiker. I anslutning till
Voltaire, som i sin artikel om kritiken i Encyclopedin
uttalat att »en ypperlig kritiker vore en konstnär som besatt
mycket vetande och mycken smak, som icke hade några
fördomar och icke någon avund; men en sådan är mycket
svår att finna» (emedan dessa kompetenta domare alltid
äro på förhand mutade), säger Sainte-Beuve: »Jag har
alltid tänkt att det säkraste sättet att bliva en stor kritiker
eller en fulländad litteraturhistoriker är att aldrig hava
tävlat på något område, i någon gren av konsten eller
annars.» Hans egen svaghet var att han gjort det och
blivit partisk mot några stora, som Balzac, Musset och
de Vigny, för det han ej haft framgång. Han tillägger i detta
sammanhang: »Helt säkert har en konstnär genomträngande
vyer, skarpa och träffande anmärkningar att göra och en
auktoritet som står i förhållande till hans talang, men
avunden (som är ett fult ord) kan han ej lätt undvika,
hans ’ädla svartsjuka’ skall hålla honom vaken för de
minsta fel — eller också, om hjärtats ädelmod är med,
slätar han över felen och faller in i en ytterlig fördragsam-
1 Brunetiére tillägger dock att Sainte-Beuves arbete över
Port-Royal skulle giva honom denna utgångspunkt. Denna tankegång
synes mig icke fullt klar.
20. — Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
