Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öga var anlagt på att se enskildheter, betydande
enskildheter överallt, och att han av dessa gjorde ett
panoramaspel av utomordentlig effekt, men icke kunde använda dem
för deduktion, att han endast kunde skildra vissa sidor
hos individen, ej hela individer, att hans enskilda artiklar
sålunda blevo sammansatta av smulor — så sökte ju
Lever-tin tvärtom alltid syntesen, helheten, om han också sällan
gav själva personligheten några särdeles skarpt utpräglade
konturer eller stöpte av den en helbild, som stannade i minnet.
Den med förkärlek uppsökta pittoreska detaljen lockade
honom icke. Hos honom blandade sig gärna mängder
av synpunkter samman, och hans glädje åt filosofiska och
historiska betraktelser trängde ofta den psykologiska
analysen i bakgrunden. En väsentlig olikhet erbjuder också
deras stil. Det har sagts om Sainte-Beuve att han skriver
så enkelt, att han icke tyckes utveckla någon konst alls,
och att man icke minnes någonting annat än föremålet,
om vilket han skriver. Detta synes mig visserligen vara en
sanning med modifikation: hur ofta tänker man icke på
anmälaren själv, icke blott när han utbreder sig över sina
relationer med föremålen — låt oss blott minnas
Chateau-briand och M: me Récamier — utan också när han gör
sina slående och spetsiga anmärkningar, stundom väl
journalistiska, ofta bländande kvicka, icke sällan starkt
beräknade — såsom då han, för att taga ett exempel på
måfå, i slutet av kritiken över Bettinas brevväxling med
Goethe råder till att efteråt taga i handen — »Manon
Lescaut». Men detta är kanske annat. Själva stilen tänker
man ju hos Sainte-Beuve icke på i den mening, att man
bakom den ständigt skulle påminnas om mannen. Hos
Levertin däremot talar alltid han själv: hans form upphör
nästan aldrig att påkalla uppmärksamheten, att erbjuda
sig till beundran eller kritik. Ett stilmedel hava de dock
båda gemensamt: användningen av uttrycksfulla bilder;
men det är något som Levertin icke behövde lära av
Sainte-Beuve — om han över huvud behövde lära det.
Jag har gjort dessa sammanställningar, icke så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
