Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att bevisa, vilka inflytanden Levertin rönt av sin
generations mästare i kritiken, som ej mer för att söka
fastslå hans ställning till dem. Även på detta område,
är det så, att han tager det bästa han kan få utan att
slaviskt följa någon eller lydigt och mekaniskt gå upp
i ett system: han bevarar alltid sin egenart, och den
skönjes också alltid, vare sig i synpunkterna eller i formen.
Men dessa antydningar vore ofullständiga, om jag ej
nämnde ännu en fransk kritiker, om vilken i förbigående
redan ett par gånger varit fråga: Brunetiére. Fastän
Levertin icke kunde dela dennes väsentliga synpunkt på
den litterära granskningen, fann han likväl i Brunetiéres
allt annat än ensidiga utläggningar (särskilt i »L’Évolution
des genres») mycket, som motsvarade alldeles besläktade
åsikter hos honom och som nära nog kunde vara nedskrivet
av honom själv. Jag skall erinra om en del punkter.
Brunetiére invänder gentemot Taines teori, vilken han
nära nog bekämpar lika starkt som han gör det med
naturalismen, att vårt första intryck av ett poem eller en
roman icke är, att detta verk »icke gjort sig självt»,
d. v. s. är alstrat av en mängd moment — nej, vad vi
främst erfara, det är vad det lär oss veta om oss
själva — vi minnas hur Levertin utfört detta samma
och hur modigt han exemplifierat det med vad han tyckte
sig finna av sitt eget jag i Augustini bekännelser! — och,
möjligen, om våra samtida. Men jämte detta relativa
innehåll ha konsten och litteraturen ett absolut, skönheten.
Även om de kunna vara ett uttryck för samhället, så är
detta icke deras ändamål, eller de ha i alla fall ett annat,
och liksom både samhället och religionen ha de sitt »raison
d’étre» i sig själva. Phidias, Michelangelo, Shakespeare
hava icke skapat sina mästerverk för att efter långa tider
de lärdas nyfikenhet skulle behandla dem som arkivalier
och med deras tillhjälp utforska antikens eller
renässansmänniskornas psykologi. Vad de strävat efter, är
skönhetens förverkligande, och den som gör anspråk på att
bedöma dem efter sina egna strävanden och icke efter deras,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
