Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eld, slagg och lava, allt det sublima, men också allt det
burleska och syndfulla, av vilket väsendena på gott och
ont danas.» Men i samma andedrag talar han vidare om
den aristokratiska diktens tjusning. Det ligger, säger han,
i Snoilskys måttfullhet och reservation en helgd inför den
egna personligheten, som inger vördnad och respekt och
som fint särskilde honom från många alltför öppenhjärtiga
skaldebröder — man tycker sig åter finna en hänsyftning
på Strindberg.
Ett litet djupare psykologiskt grepp har, som sagt,
Levertins sista uppsats om Snoilsky. Där finns en antydan
om den stora konflikten i skaldens liv: fosterlandskänslan,
som strävade att klänga sig fast vid marken och folket,
men icke kunde det; aristokraten till börd, begåvning och
livsförhållanden, som ville komma i kontakt med opinionerna
och de breda lagren, som ville varda nationalskald, men icke
kunde det, emedan han, den utsökte och oförvitlige artisten,
»just saknade den väsendets rikedom och djärvhet, som
skapa nationaldiktaren». Levertin finner Snoilskys liv fullt
av dylika motsatser — hans, som i poetisk stenstil hugfäst
helhetens betydelse: och nu skärper han, som mig synes,
alltför mycket sin tidigare avfattning i fråga om Snoilskys
demokratiska diktning, när han säger, att han »formligt
med våld tvang sig själv att se på världen som demokrat»
och att han, en skönhetsnormens personifikation, ville
bliva »en Apostata och förvandla sig själv till kristlig etiker
och social nyttighetsapostel». Hel var Snoilsky däremot
fullt blott i formen, i sin vers’ konkreta och konturfasta
avrundning, utan motstycke i svensk diktning, ja, nu säger
Levertin t. o. m. att hans formkonst över huvud aldrig i
Sverige överträffats. Han är allt annat utom romantiker,
det visa redan hans förut okända ungdomsdikter, som »hava
intet spår av töcken, obestämd melodi eller sus av fjärran
frågor». Och med en tillstymmelse till stilstudie hänvisar
Levertin på, hur Snoilskys landskap verka »genom klara,
fasta plan, icke genom stämning eller lointain». I allt detta
var hans lynne antikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
