Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting är mer spontant än hans ungdoms hänförelse för
Polen och Danmark; behöver han alltså hava pålagt sig
ett så stort tvång för att även senare ryckas med eller
åtminstone värmas av liberala idéer? Med allt detta
stämmer ju också förträffligt hela tonen i dessa demokratiska
dikter, vilken icke är agitatorisk, utan en gentlemans
uppmaning till sina likar att tänka på de sämre lottade. Intet,
såvitt jag vet, lär oss att Snoilsky, trots sitt blåa blod,
förändrats till ärkekonservativ, och hela den stora
brytningen i hans liv slog ju rent av konventionen i hans kretsar
ett slag i ansiktet. Själv talar Levertin så mycket om
Snoilskys reservation och kyla och brist på lidelse, att
det förefaller som en motsägelse, när han av dennes
oförmåga att bli vad han önskade gör en formlig tragedi.
I recensionen av Warburgs levnadsteckning betecknar han
honom formligen som en »långt vekare, ja, varför icke säga
det rent ut, svagare och ömtåligare natur än man anat»,
och hans väsen fullt av smärtsam osäkerhet och
känslighet, otillfredsställd önskan och dolda missräkningar —
vilket enligt Levertin förklarar mycket både i hans liv och
hans litterära bana »med dess av honom själv beklagade
brist på utveckling». Slutintrycket av allt detta blir, tyckes
det mig, alldeles för bedrövligt: man får nära nog
föreställningen om en man, som vid början av sin bana gjort
ett utmärkt anlopp och sedan blott gått utföre, själv
inseende sitt ödes hela tragik. Jag kan icke finna annat,
än att här föreligger en ansenlig förskjutning i
proportionerna. Men bland det som Levertin säger till
karaktäri-stiken av Snoilskys sångmö finnas några sidor, vilka höra
till det finaste och vackraste han skrivit om svensk diktning.
Om i Levertins förhållande till Snoilsky ett slags
tilltagande förbehållsamhet kan märkas med åren, så är det
alldeles tvärtom med Viktor Rydberg. Jag har förut
omtalat, hurusom denne ännu i slutet av åttitalet också av
Levertin betraktas som en man, vilken svikit sina ideal
(1: 250) och hur han först 1891, sedan Rydberg offentliggjort
sina nya dikter och »Vapensmeden», och, framför allt, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
