Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hans metod att använda motsägelsen som system,
hans tvivelsjuka och tillika spelande lätta sätt att behandla
de djupaste problem betona Rydbergs allvarliga och tunga
grubbel. Den »oförbränneliga idealiteten» är i själva verket
det enda som förenar dem båda, och svårt vore det väl
att i Rydbergs skrifter upptäcka någon påminnelse om den
store samtida franske skeptikern.
Intressant är att se, huru Levertin bedömer Rydbergs
nya dikter, intressant också det faktum, att han ur den
senare artikeln bortlämnat nästan hela detta avsnitt. Han
kallar Grottesångerna »poetiskt taget helt enkelt ett av
den svenska litteraturens mästerstycken». För att finna
en motbild till slutsången med dess bibliska patos måste
man gå till världsskalderna... Men detta hindrar icke,
att mycket kan invändas mot tankegången. Rydbergs
polemik mot samtiden är just från den synpunkt han valt
orättvis och halvtänkt. Det är icke sant, att vårt släkte
i egoistisk njutning av ögonblicket slitit trådarna till
forntid och framtid, och rent av ofattligt i en historikers mun
är påståendet, att vetgirigheten och känslan för det
förgångna avtagit. Århundradets oerhörda tillskott i historiskt
intresse och historisk uppfattning är ju en av dess
märkligaste erövringar. Den personlighetsdyrkan, som Nietzsche
representerar, har den icke ett evighetsdrag, som förtjänade
annat än en karikatyr? Dock. om man blott tänker på
poemet såsom ett lyriskt uttryck för ett ädelt sinnes harm
och smärta inför det materialistiska i tiden och den
alltmer jäktande livskampen, så är det ett tadellöst
mästerverk, som ensamt skulle bereda dess upphovsman
bestående hågkomst i litteraturhistorien.
De vackra ord, Levertin ägnar Rydbergs skildring av
Gudmund i »Vapensmeden», har han låtit stå kvar i
minnes-uppsatsen, men han har däremot helt och hållet strukit
den långa karaktäristiken av Lars, i vilken Levertin anser
Rydberg fortsätta sin strid mot de trångbröstade fanatikerna
fran »Athenaren» och vars gestalt han betecknar såsom
»mera avskräckande än träffande och konstnärligt lyckad».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
