Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
germanska vekhet och hans »diktade skulptur» därigenom
får det »aftonblida skönhetsvemodet» hos en Thorvaldsensk
relief.
Man kan knappast säga mer till diktens lov än vad
Levertiri säger om Rydberg: att tänkaren giver versen en
höghet, en sublimitet, vilken ej blott beror på
formuleringens skärpa, men på en lika hög grad av flykt över tanke
och ord; att den lärde giver stroferna historisk bredd
och resonans, som låta generationer och sekler tala genom
hans mun; att i en strof som denna: »Att glädjas, då
syskon lida» o. s. v. höres rösten av en Michelangelosk
profet. Och likväl, när man därmed jämför reservationerna:
att en så stor del av det som vanligen inspirerat lyriker
till dikt föll utom Rydbergs själsliga periferi, att hans
verser »sakna ögonblicksdiktens doft, den lyriska
omedelbarheten» — frågar man sig, om Levertin icke i varje fall
betraktade detta såsom en väsentlig minskning i deras
värde, om han, trots allt vad han prisade i andras
tankediktning, ändå icke stod rätt kylig i sin beundran för Viktor
Rydberg. När han skrev till Heidenstam, att de måste dyrka
Rydberg, skedde detta under inflytande av skaldebroderns
egna teorier om de antika idealen. Emellertid, redan kort
efter det han tryckt sin prisande anmälan, ångrar han en
del uttryck i den, och ur hans sista artikel slår oss icke
någon sådan omedelbar beundran till möte, som i mycket
annat han skrivit. Kanhända är det, för att huvuddelen
av Levertins artikel består i en tankeutredning av Rydbergs
ställning till de problem, som varit de centrala i hans liv:
Levertin betecknar med rätta konflikten mellan humanitet
och dogmatik såsom den, vilken fyller både »Den siste
Athenaren» och »Vapensmeden». Men detta hade slutligen
icke hindrat, att det ståtliga och vackra erkännandet innerst
burits av en varmare ton. — Jag tror, att det av två grunder
fanns hos Levertin ett slags förbehåll med avseende å
Rydberg. Först bristen på omedelbarhet i hans lyrik, varom
just talades och vilken Levertin med sin egen lyriska
subjektivitet icke kunde komma över. Hur mycket han än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
