Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utvecklingsgång. Denna studie synes mig nå höjdpunkten
av allt det myckna, som gjorts med samma procedyr.
Stundom formligen diktar essayisten ihop ur porträttet en
med intuitiv säkerhet fattad bild av skalden i hans dåtida
miljö, med allt vad den ger honom av frid eller ofrid:
läs om hans romantiska fotografi, »Faust-arrangerad», då
diktarkallet ännu är en stolt mission och han lever i
Stockholms skärgård eller i Paris’ omgivningar och ansar
sin ungdoms stockrosor och pelargonior. Eller om typens
förvandling, när stridsmannen med det öppna visiret blir
»en plågans och självhatets Noureddin». Här följer den
kraftiga sammanfattningen, vilken tillika är en
karak-täristik: »Det har alltid hos mannen funnits en kontrast,
söm vore typen en produkt av olika raser, av kaukasier,
zigenare och mongol, och i ansiktet en strid, som aldrig
bilagts, mellan pannans Otricoli-majestät och underansiktets
vulgära stockholmska gatudrag. Aldrig hängde mask och
stämma, yttre och inre människa bättre ihop än hos detta
utomordentliga snille, som i olöslig förening visat
aristokratens själfullaste innerlighet och plebejens lust att söla
ner det heliga hos sig och andra, genialitetens djärvaste
flykt och barnslighetens barnsligaste kritiklöshet.»
Måhända tycker man här, såsom också senare, att
Levertin alltför mycket och alltför starkt understryker det
vulgära, plebejiska, barnsliga, kritiklösa. Ju längre tiden
lidit, desto mer har man fått fördragsamhet med dessa sidor.
Man betraktar dem såsom en gång för alla hörande till
Strindberg: tyvärr, säga några, andra taga dem för uttryck
av hans primitiva kraft, hans originalitet och hans snilles
djärvhet. Men de betyda icke så mycket som förut, de
verka mer som kuriosa. Och därtill kommer naturligtvis,
att med åren har inträffat ett slags fällning i Strindbergs
ofantliga produktion: det mindervärdiga sjunker bort, det
bästa eller goda flyter överst och stannar i minnet. Ännu
tror jag emellertid icke, att denna process är slutförd —
ens så mycket den över huvud taget i en alstring med så
skiftande egenskaper tätt vid varandra kan slutföras. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
