Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saknar man emellertid också i de nya styckena, vilka, som
andra, iakttaga och skildra förbrytelsen och samvetskvalet
med febrilt mästerskap. Han finner »Advent» ytterst
motbjudande, men gemenhetens styrka i skildringen har
en »diabolisk genialitet». »Brott och brott» ger han ett
nästan oförbehållsamt erkännande, endast svagt klandrande,
att författarens moraliska pekfinger är i oupphörlig rörelse
— icke ens särskilt framhållande den beskedliga och
konventionella upplösningen, som t. ex. av Tor Hedberg hårt
medförs, då stycket uppfördes. Levertin kallar tragedin
mästerlig och uppskakande, fastän där icke finnes »Till
Damaskus’» förunderligt trolska fantasteri,1 han talar om
dess makalösa själsanalys och dess poetiska flykt, dess
demoniska dialektik, det passionerade mästerskap, varmed
det är utspunnet, och den ojämförliga glans varmed det är
genomfört. Man måste medge, att sällan starkare beundrans
uttryck trängt sig fram i en kritik.
Två av Strindbergs historiska dramer har Levertin
anmält. Om detta författarskap säger han i allmänhet, att
dramerna otvivelaktigt tillhöra det bästa, som samtiden
på scenen åstadkommit av historisk diktning.
»Folkunga-sagan» betecknar han, trots många lysande enskildheter,
som ett ojämnt, oredigt och förvirrat arbete utan inre
organiskt sammanhang. Omdömet över detta stycke växlar
mycket — det beror naturligtvis på, vilken balans man
fastställer mellan de lysande enskildheterna och det
förvirrade hela. De förra synas mig verkligen förekomma i
en sådan talrikhet, att de överskyla många svagheter.
Själv talar Levertin om den »utomordentligt vackra
teckningen» av drottningens och Bengt Algotssons hemliga
kärlek, där skaldens »oförgängliga lyrik» bryter fram, och
om den »fullkomligt grandiosa» scen, i vilken den besatte
förkunnar Bengts död. De »vemodiga och vackra» slut-
1 Ett uttryck, värt att taga vara på för dem som i Levertins
underlåtenhet att anmäla detta stycke i Svenska dagbladet (där det
prisades av Hedberg) sett ett bevis för hans avoghet mot
Strindberg. Längre fram talar han om detta »svenska och geniala»
skådespel och hur ämnets och formens patologi hänga intimt ihop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
