Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, det är en tyst dom över en storartat begåvad,
snillrik, ännu i sina förirringar intressant man, men vilkens
andliga karaktär icke hållit måttet.» Tyst dom? Javäl —
det låter, som om allt vad Strindberg varit, helt och
hållet glömts bort under intrycket av den rena mani att
anfalla och okväda varav han nu tycktes besatt, och av
hans mer och mer tilltagande brist på varje slags
besinning, icke minst den konstnärliga. 1 själva verket säger
Levertin ej annat än vad i vida kretsar tänktes, när denna
osympatiska bok kommit ut. Man begynte småningom
tröttna på att taga emot dylika utväxter av Strindbergs
snille och allt det ovett han så frikostigt slängde omkring
sig, utmanande, oresonligt och självkärt. Böcker som
denna stucko för övrigt synnerligen starkt i ögonen:
talade man om Strindbergs alstring på senare tider, kunde
man under den starka verkan av dem för ett ögonblick
glömma, att han dock tre år tidigare utgivit »Påsk» och två
år tidigare ej blott »Kronbruden», men också »Svanevit»
och »Drömspelet», i alla fall märkvärdiga uppenbarelser
av en poetisk jättefantasi och med ingenting jämförliga
i samtida litteratur, och dessutom »Fagervik och
Skamsund» med dess ypperliga förra del. Det var orättvist, det
må medges; men det bevisar också, huru starkt Strindberg
prövade vårt tålamod.
Levertin blev ännu i tillfälle att anmäla »Historiska
miniatyrer» och »Nya svenska öden». För stilen i dessa
verk har han åter de högsta lovord, »detta beundransvärda
språk, i lidelsefull skärpa och naturlig must enastående
i vår litteratur», »ett språksinne av en sådan omfattning
och en sådan ingivelsens outtröttlighet har sannolikt aldrig
någon annan svensk författare ägt». I miniatyrerna
berömmer han mycket några, men far hårt och rättvist fram med
andra, såväl för den historiska uppfattningens som för
formens skull. Vid den senare samlingen säger han några vackra
ord om Strindbergs svenskhet, hans ensamstående
kännedom om landet, hans friska samhörighet med marken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
