Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har mer värde än den som är byggd på ord och melodi
och enkel stämningsförnimmelse. Men hur ofta höjer just
icke den högtbildade skalden en sådan »folkviston» till ett
fulländat uttryck för ett livsinnehåll? Levertin citerar själv
Goethes »Uber allen Gipfeln». Vad är det annat? Han
hade kunnat citera åtskilliga dikter av Fröding, i vilka enkla
själstillstånd och onyanserade stämningar forma sig till
klarare och mer gripande livsbilder än mången filosoferande
dikts vida anspråksfullare konstruktioner.
Fragmentarisk är också den bild Levertin ger av Ola
Hansson — för att nu i detta sammanhang ännu tala om
en skald, vilken han påstås icke hava uppskattat. Men
en jämförelse är här icke möjlig. Det är för det första fråga
om en poet av helt andra dimensioner och vars alstring
är synnerligt skiftande och ojämn, en som framträtt med sina
bästa ting innan Levertin begynte sin sammanhängande
kritiska verksamhet och vilken han i själva verket givit
mycket erkännande — trots att han varit föremål för
synnerligen häftiga, delvis skandalösa personliga anfall
från hans sida (jfr 1: 284 f., 295 f., 355 f.). Jag har på
sist citerade ställe antytt, huru litet detta i grunden verkade
på Levertin. Några satser ur hans recensioner må anföras
till stöd för detta. I sin anmälan av Heidenstams första
dikter sammanställer Levertin den »litterära mobbens
förhållande till Paul Verlaine i Frankrike med dess förhållande
till Ola Hansson i Sverige». En hel sida ägnar han sedan
i en artikel om »Sensitiva amorosa» den illvilliga och
enfaldiga kritik, förestavad av ett »plumpt» moraliserande,
som kom denna bok till del i dess första upplaga — en
av de finaste böcker, som sågo dagen under åttitalet och
genom sin stämningsmakt såväl som sin form värd att
tillhöra dagens levande litteratur, och som var föga värdigt
ett kulturland; i stället vann den vänner bland de få,
som tjusades av dess »tungsinta, enstöringsinnerliga lyrik»
— och han märker, att han kan dess slutstycke utantill.
Fast luften över skaldens ömtåliga blomsterfält har blivit
tyngre, har boken, vägd på tidens våg, befunnits äkta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
