Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vad »vänkritiken» för övrigt beträffar, ansågs den
också hava i ymnigt mått skänkts Hjalmar Söderberg,
Det är sant, att Levertin hade en mycket stor beundran
för denne författares ypperliga stil och skarpa intelligens,
men om man tror, att han i dem såg fulländade
betingelser för hans förträfflighet, minnes man icke vad
han om Söderberg skrivit — jag har redan tidigare i annat
sammanhang citerat en del, men skall nu vara utförligare.
»Förvillelser», en bok som dock väckte ett så stort
uppseende, karaktäriseras i början av Levertins recension såsom
ett litet, välskrivet arbete och en flanörs lätta, skarpa och
raska iakttagelser med all én sådans brist på fördjupning
och intresse för de iakttagna gestalterna. Levertin
betecknar Söderbergs prosa såsom hälsosamt kort och sober
(»ibland väl staccaterad») efter de »kråmningar och
bukt-ningar», vilka sedan Gösta Berling anses som bevis på god
stil, och han karaktäriserar den förträffligt med dessa
bekanta rader: »Den har en mörk sällskapsdräkts säkerhet,
och till den kostymen passar ej illa författarens kanske
blott för kyliga lustighet, som sprider en egen vass
halvdager över personer och situationer, påminnande om när
man i skymningen river eld för att tända en cigarrett.»
Men boken saknar »de starka greppen och de djupaste
tagen». — Han finner sedan »Historietter» innehålla mer
djup, typiska små sanningar och livslärdomar, någon gång
ett stycke verklig historia om sorg och glädje, men kallar
dock helhetsuppfattningen för litet genomkämpad och för
lätt vunnen. Det torde visat sig, att de stycken, Levertin
särskilt påpekar (med undantag av »Kronärtskockan», som
behövde sina särskilda betingelser att rätt förstås) stannat
kvar i minnet med fastheten hos ett friskt och helt intryck.
I alla fall har recensionen ingenting av oproportionerligt
beröm.1 I »Martin Bircks ungdom» ger Levertin det största
1 Det är tydligen den, Sven Söderman syftade på, då han i sin
egen anmälan (Böcker och författare s. 169) bl. a. talade om att
vänner, vilka äro kyliga mot Snoilsky, Fröding och Pelle Molin,
finna superlativa epitet och kontinentala jämförelser »då de säga
något om Hjalle Söderberg». Levertin anger självfallet, att Söder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
