Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det just är det »oroliga och brinnande», som Levertin
tidigare saknat hos en diktarnatur sådan som Tor Hedbergs,
liksom han saknat det hos Viktor Rydberg.
Ännu en vän från åttitalet, Axel Lundegård, har
Le-vertin ägnat tre långa artiklar. Den första, om romanen
»Struensee», är en verklig studie: den begynner också med
några sidor reflexioner om historisk diktning, innehållande
kärnan till vad sedermera utfördes i »aforismerna». Den
ger en synnerligt lugn och trovärdig uppskattning av
verket, betonar med mycket allvar den saklighetens styrka
och framställningens sanning och värdighet, vilka isynnerhet
i avslutningsdelen stå högt, och prisar stilen, som Levertin
karaktäriserar med en av sina ypperliga definitioner: »ett
synnerligen ansat och mjukt språk, med ett brett och
pompöst legato i föredraget, ett språk, som ibland har en
smula svaghet för det kalligrafisk a, men eljes
alltid röjer den omsorgsfulle konstnärens hand». Samma
egenskaper framhållas hos »Drottning Margareta». Med dessa
artiklar är betydelsen av Lundegårds romaner en gång för
alla fastslagen: att de höra till det vederhäftigaste och
bästa, som modern historisk diktning i Sverige frambragt,
har man blott alltför snart varit benägen att glömma. —
Litet osäker tyckes mig recensionen av »Elsa Finne».
Levertin vet ej rätt — och vem vet det egentligen? — hur
boken skall fattas, såsom en dikt eller såsom en
bekännelseskrift. Han besluter sig för det förra, berömmer den första
delens många lyckade partier och den genomgående goda
stilen, finner den andra delens dagbok vara utomordentligt
starkt gjord, men i vissa fall frånstötande, dock genom
det skildrade ödet försonande alla invändningar. Men han
har dock icke kunnat hålla fast vid denna ståndpunkt; man
ser, hur själva verkligheten ständigt tränger sig in i hans
betraktelse. Under sådana förhållanden hade Levertin
gärna kunnat oförbehållsamt säga vad han dock innerst
tänkte om denna dagboks utomordentligt hänsynslösa
inregistrerande av de minsta och största händelser i
förloppet av en erotisk kris, att den i och för sig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
