Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Levertins vidgade syn på litteraturen, men också till hans
alltmer utvecklade svenskhet.
Vad då och då kunde och ännu stundom från de yngres
håll kan sägas och skrivas om Levertin som kritiker, visst
är att de vederhäftiga bland dem allt ännu betrakta som en
oersatt och oersättlig förlust för sig själva, att hans bana
i förtid vart bruten.
Här är icke skäl att företaga en granskning av
Lever-tins anmälningar av icke-vittra svenska arbeten, vilka fylla
de samlade skrifternas band »Svensk litteratur II». Insikt,
rättvisa och samma alltid underhållande, med lärdom,
tankeinfall och synpunkter insprängda stil präglar dem. En del har
jag i det föregående fått tillfälle att beröra, andra skola
ännu i annat sammanhang nämnas. Jag vill blott erinra
om de varma minnesteckningarna över Hellen Lindgren och
Karl af Geijerstam, om karaktäristiken av Ellen Keys
livsgärning i artikeln »Tankebilder», de innehålls- och
kunskapsrika uppsatserna om »Svensk litteratur i folkupplagor» och
särskilt »En föryngrad svensk antologi», som är liksom
ett litet svagt och vibrerande eko från hela den svenska
litteraturens melodi, från Levertins beundran av allt varmed
han där vuxit upp. Det är här han säger de vackra orden
som må citeras också i detta sammanhang: »Det känns
vemodigt att genom bokens sidor bläddra fram till nutiden,
vemodigt men också stolt, när man med dessa
ungdomsdrömmar i minnet i den nya antologien finner sitt eget
namn och sina egna ord. Ty ännu i dag tycker jag
oförändrat som den gången det vara det högsta av allt, det
som mest är värt ett människolivs lopp och strävan, att
bliva ett av de levande bladen — om också det ringaste —
susande på det sångens träd, som överskuggar ett folk.»
* * *
Under den tjuguårsperiod, som börjar med Levertins
artikel om »Gengangere» (I: 153 ff.) och avslutas med
den om Henrik Ibsens brev (»Essayer I»), har Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
