Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag har tidigare talat om den ungdomliga nekrologen
över J. P. Jacobsen (I: 227). När Levertin nära femton
år senare anmäler dennes brev till Edvard Brandes, känner
han intet behov att närmare ingå på Jacobsens
författarskap. Han nöjer sig blott med en vacker erinran om hur
Jacobsen var »drömmarnas skald ex professo», hur hans
själ »susar i vårens lövverk och skälver i majkvällarnas
soltöcken och klarhet», liksom Bellmans blivit en
sommarens visa, hur han själv med lidande fick köpa sina
drömmars och dikters livslängd, kanske i enlighet med sin
egen lära om en mystisk vedergällning, som bjuder att
intet i livet fås till skänks. Men medan fantasibilderna
för honom blevo av en realitet, starkare än verklighetens,
gav hans naturvetenskapliga livsåskådning hans poesi en
»enhetlighet och märgfullhet, som skiljer den från alla
dagens kameleonter och modenyckens potpourrister».
Manlig tankestyrka, kvinnlig känslighet, en fast och säker
stomme under en strålande och skiftande praktskrud, däri
ligger hans dikts herravälde. Hur igenkänner man icke
i detta mycket av vad den mognade Levertin flera gånger
i olika sammanhang framställt såsom poesins själva kärna,
och vilken bakgrund har ej hans betonande av
drömmaren hos Jacobsen i hans egna stämningar och
erfarenheter! Alltjämt talar han om verkens »heta kolorit och
eteriska längtan», deras »språkliga härlighet och mystik»,
men det är betecknande, att han tror denna dyrkan av
ordet vara specifik för drömmarna, vilka vilja för anden
uppenbara den inre bilden med hallucinationens färgkraft.
Häri likställer han alldeles för överdrivet Jacobsen med
opiumätaren de Quincey, vars »Confessions» om opiirusets
verkningar dock äro av helt annan art.
Det har här ovan varit fråga om att Levertin i Edvard
Brandes ser en alltför ensidig och förståndsmässig
bedömare av det erotiska problemet. Hos Gunnar Heiberg
finner han detta poetiskt fördjupat och behandlat med
lidelsefull kraft. »Kjærlighedens tragedie» är för honom
»ett drama av stor och djärv resning», »ett stolt verk, starkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
