Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som han känner äga släktskap med det innersta hos honom
själv, antingen det han har eller det han gärna ville hava —
ty både världsförklarare och ironiker hade han gärna önskat
vara — och vilka han tror förverkliga ett ideal, såsom det
av den universelle vetenskapsmannen.1 Med allt detta
förenar sig hans utomordentliga sympati för den skepsis som
var Renans och som just passade honom själv redan i
tidiga år, den taktfullt framställda, »sunda och älskvärda»,
milda och överseende, aldrig brutalt förnekande. Levertin
medger, att denna skepsis på några sidor av Renans sista
arbeten uppträder som en tämligen tom lek med att giva
och taga tillbaka. Men aldrig var den ju, tyckes det mig, så
avgjord, att den icke skulle lämnat möjligheter även åt
andra håll — och man vågar kanske antaga, just denna
egenskap i Renans filosofi haft betingelser att alldeles
särskilt tilltala Levertin.
Emellertid utvecklar han sig också i detta, och huru
mycket han än till det sista förblev sin beundran trogen,
yppar sig dock emellanåt en tvekan om hela ståndpunktens
berättigande. Redan 1897, då han om Zarathustra gör ett
prosapoem, framställande Nietzsches lära såsom reaktion
mot och räddning från hela släktets förslappande, föreställer
han sig denne samtalande med Renan och upprörd av harm
över den gamles torra hån och tvivel. Och galliern sitter
eftertänksam kvar och stirrar på sin tanke, som löst upp
allt till en luftig lek, och sitt vetande, som omfattar allt
utom svaret på detta: »om det är lyckligast att tro eller
att veta, att vara sömngångaren, som går blint och
inspirerat sin strimma framåt, eller den alltid klarsynte och
vakne, som sitter vid vägkanten och ler». Så står Levertin
själv häpen och betagen inför drömmen om den ensamma
övermänniskan, hans tro på sin makt och sin lycka,
spörjande om detta dock icke är större än att rasera allt med
förnekande och tvivel, kanske för sig själv längtande efter
1 Utan att äga någon kompetens att därom yttra mig, kan
jag dock icke undertrycka den förmodan, att Levertin något
överskattat Renans betydelse med avseende å de resultat hans arbeten
bragt vetenskapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
