Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liska värmen i hans hopp på framtiden och sanningen,
hans skildringar av vår tids stora sjukdomar, hans kraft
att på sina axlar bära en hel folkklass’ nöd och bekymmer.
Vid sidan av denna sympatiska trofasthet mot
ungdomstidens åskådningssätt går dock en bestämd kritik både
av Zolas självrättfärdighet mot de unga och av hans sista
arbeten.
Anatole France står ingalunda för Levertin såsom något
slags ideal, endast som en högsta modern inkarnation av
några bland det franska lynnets mest utsökta och
visserligen av honom mest beundrade egenskaper, Voltaires
»förnuft i genial potens», hans kvickhet och hans harm
mot dumhet och fördom, Renans till transcendental
munterhet förvandlade ironi, den helgjutna enhet av historisk
kultur, filosofisk nihilism och estetisk hänförelse, som
blott den franska civilisationen kan uppvisa, den osvikliga
känslan för alla värden och mått, tankens klarhet — »den
från alla system frigjorda tankens lätta luft», säger Levertin,
så betecknande för honom själv! — vilken skingrar alla i
dunkelheten verkande trollkarlars konster, »överjordisk
blague och skönhetshänförd fenomendyrkan» i förening.
Visserligen är det starka adjektiv, och de utdelas med
glädje och varm hand. Men när Levertin i början av
artikeln om »Drottning Gåsfot» spirituellt bygger upp några
fundamentalsatser i den filosofiska lära, som han anser vara
mästarens, så är den visserligen långt ifrån att vara
hans egen: kort sagt, att alltsammans är lek och villor
och drömmar, att man blott genom att överlägset se det
hela som ett dylikt fängslande bländverk kan komma till
någon sinnesro. De flesta av dessa artiklar — den om
»Crainquebille» har tidigare omtalats — äro av högt värde.
Tyvärr omfatta de icke på långt när Frances hela
skönlitterära alstring.
Den jämförelsevis tidiga essayn om Huysmans (1898,
»Diktare och drömmare») ger Levertin anledning att
jämföra dennes utvecklingsbana mot katolicismen med
Strindbergs. Den förres omvändelse framstår såsom långt mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
