Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mens magi och clairobscur, som eljest blott Baudelaire
förfogar över», att det finnes några stycken »av en sällsamt
suggestiv makt» och några enstaka fina prosapoem i hans
alstring, han citerar hans »mest patetiska» rad, den
bekanta: mitt hjärta är sorgset, och jag har läst alla böcker;
men han går icke in på någon utredning av, varifrån
Mallarmés» »stora namn» kommer, ej heller på hela den nya
rörelsens uppenbarelse som nödvändig reaktion mot de
urgamla reglerna och parnassienernas stelhet, och
jämförelsen med Verlaine och hans flödande sång inskränker
sig till bilden av en »ansträngd faiseur, som piskar sin
vers som en snurra». Redan vid Mallarmés död, då artikeln
skrevs, kunde man dock fastställa dennes betydelsefulla roll
i den nyaste franska lyriken — men denna gång ger
Le-vertin endast ett subjektivt intryck, icke ett spår av historia.
Först två år efteråt, i artikeln »En föregångare till
symbolismen», upptar han rörelsen till granskning och bedömer
den träffande och sympatiskt, ehuru utan att fälla något
bestämt omdöme om dess frukter.
Subjektivt är också i hög grad hans bedömande av
Comtesse de Noailles, och även denna gång är det poeten
som talar, ehuru han nu ryckts fullständigt med. Huru
detta gått till, röjer han själv för oss med en nästan naiv
oförbehållsamhet. Dock, innan jag redogör för denna hans
bekännelse, vill jag förutskicka, att hans omdömen, ehuru
överdrivna och isynnerhet alltför blomsterprydda, i grunden
icke tyckas mig skeva. Levertin har många invändningar
att göra, särskilt mot teckningen av de manliga figurerna
i hennes romaner, och den tredje av dem »La domination»,
synes honom behäftad med icke så få svagheter. Men
han har rätt i, att hon var en egenartad, starkt exotiskt
färgad, i sin versbehandling glänsande och saftig, i sin
känslogång subtil och djup uppenbarelse, på samma gång
en hänförd naturdyrkare, med ett instrument fullt av
sällsamma vibrationer och betagande klang. Av hennes romaner
syns mig »La nouvelle espérance» giva en alldeles ny och
psykologiskt ovanligt fängslande och säker behandling av
25. — Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
