Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en stackars kvinnas jakt efter lyckan i gestalten av några
män, som på olika sätt bedåra och bedraga henne, och den
andra, »Le visage émerveillé», är dock ett förtjusande poem
om ett oskyldigt kvinnohjärta, som i klosterstillheten
hänger sig åt drömmar, vilka hennes svaghet och hänförelse
förverkliga och vilka i nästa ögonblick skingras för att
lämna rum åt tröstlös ruelse och ensamhet. Dock, det är
icke härifrån Levertin utgår — det är från författarinnans
biografi. Han har läst prisande artiklar om hennes debut —
han är verkligen icke ensam om att ha sjungit hennes lov,
utan det ha flera bland Frankrikes förnämsta kritiker gjort
före honom! — och han går och drömmer om denna kvinna,
som tillhörde »den högsta samhällskretsen av europeiskt
liv, av gammalt blod och ärvd förfining», men ändock hade
över känsla och inbillning den primitiva konstens
grynings-glans och världshänryckning. Han drömmer ett helt poem
om henne som en modern heliga Elisabeth med kärlekens
bröd till de hungrande och dess rosor till de
skönhets-törstande, eller som en renässansfurstinna, åkande i vagn
i Paris. När han läst henne, fann han sin dröm icke sann,
men icke heller falsk — sundheten och enkelheten voro
ringare än han trott, självupptagenheten och
överspänningen större. Men lyrikern i honom har fångats av hennes
bländande egenskaper och strött över hennes konst några
alltför starka ord.
Fylld av hänförelse för den lyriska glansen och gratien,
för esprifn och flykten, allt det rent franska och bäst
Rostandska i Cyranos författares inträdestal i akademin
är också den lilla uppsatsen därom. Men vördnaden för
fransk kultur får en djupare klang i minnesorden över
Marcel Schwob, den vid unga år avlidne, utomordentligt
rikt begåvade och blott alltför litet kände
vetenskapsmannen, diktaren och kritikern, vars två förnämsta volymer,
»La lampe de Psyché» och »Spicilége» enligt min åsikt höra
till det finaste och själfullaste, om också icke lättast
tillgängliga, av vad fransk anda, skolad i antiken och
omstöpt i ett egenartat personligt tankeliv, alstrat. Här har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
