Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trader med något uttalande i konstfrågor. En del sådana
beröras i arbetet om teatern under Gustaf III, i
förbigående, men tillräckligt för att röja hans bekantskap, redan
nu, med konstlivet under denna tid. De senare åren av
1880-talet har han, såsom Kungl. Bibliotekets lånekataloger
utvisa, i Stockholm något sysslat med läsningen av
konsthistoriska verk — boklånen i Uppsala vid samma tid
hänföra sig däremot icke i ett enda fall till detta område.
Blancs »Histoire des peintres» är den första konsthistoriska
bok han lånat, 1885, därefter läser han biografier över
Rembrandt, Goja och Holbein samt monografier över
holländsk och flamländsk konst. Sedermera dröjer det ända
till 1897, innan man ser honom fortsätta; men då börjar
arbetet på Lafrensen, och då drager han igenom allt vad
han kommer över i fransk konsthistoria från olika tider.
Hans första artiklar om konst äro från 1895. Två
av dem hänföra sig till några intryck från utställningar
han sett i Berlin och Miinchen. Den tredje skildrar mycket
vackert och mycket litterärt ett nytt Rembrandtförvärv i
Berlinmuseet, »Predikanten Cornelius Ansloo tröstande en
änka». Utställningsöversikterna innehålla inga synnerligen
träffande eller originella iakttagelser rörande själva
konstverken, men äro i alla fall ganska betecknande för
Lever-tins smak vid denna tid. Han understryker mycket starkt
sin ringa sympati för tysk och sin absoluta förkärlek för
fransk konst. Och ej blott det: han råder bestämt att
undvika alla tyska historiemålningar från 1870—71, vid vilka
man vemodigt kommer att tänka på Daudets små noveller
och finna, att A. von Werners långa, blondskäggiga
knektar ta sig ut som hunner och vandaler i Versailles’ stilfulla
rum, »präglade av den latinska smakens jämnmått och
elegans». Han har hela sin tids och sin generations
beundran för franskt måleri, och när han fått sitt samvete
rent med att säga några mindre vackra ord om Gervex’
och Boldinis porträtt, om Roybets historiemålning och
Jean Bérauds vedervärdiga religiösa bilder, kan han med
så mycket lättare hjärta utgjuta sig om Besnard och Car-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
