Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yngre, invandrade fransmän, tyskar och holländare lika väl
som infödda svenskar, han är personligt bekant med dem,
förtjust att återfinna en del, saknande andra, lycklig i alla
fall att få presentera dem för publiken. Han påminner om
det viktigaste i verken, demonstrerar det å någon av
utställningens bilder, petar icke i detaljer, men kan giva en
fingervisning även av rent teknisk art eller motivera en
identifikation (såsom av Bourdons Vasaborgporträtt), drager
upp några livslinjer och går vidare. Men detta är icke nog:
ett viktigt och fyllande element utgöra de inpassade
anmärkningarna om tidsepokens allmänna karaktär och andra
av samma art. Hur målande gör han icke genast i början en
liten historia — någons undrande fråga om vad Hemming
Qad, som under 1400-talet vistades i Rom, tyckte om
Vati-kanens älsta fresker — till en parallell mellan kulturlivet
i »nejderna kring den heliga medelhavsbassängen, havens
hav, där skönheten steg ur pärlemorsnäcka, och
strömmingsfiskarnas Östersjö». Hur lever icke tiden symboliserad i
amiralskan Appelboms porträtt av Desmarées, när det får en
tolkning som Levertins —- »hon skall växa för fantasien till
den typiska soldatänka, som hela Sverige var vid
storhetstidens slut» o. s. v., för övrigt ett utmärkt bevis på den
omedelbara lättheten att gripa och karaktärisera intrycket
av ett konstverk. Ett annat sådant är skildringen av det
Arckenholtzska porträttet av samme konstnär omedelbart
efteråt. Fart får framställningen, när Levertin kommer till
Lundberg, rokokons egentliga införare i Sverige och
pastellens mästare, pastellen, som »med sina färger som av
torkade blomblad och pulveriserade pärlor, av förgyllda
dammkorn och stötta metallskivor» passade så ypperligt för detta
det flyktigaste och hetsigaste av franska släktled! Nu har
Levertin svårt att återhålla en lovsång över rokokon — och
i själva verket ger han den i en något överraskande jämförelse
med antiken: vi, en brusten och olycklig tidsålders barn,
tänka med något av samma hemliga avund på hellenernas
festspel under solhimmeln och rokokons karneval i
konstgjort ljus, och, fortsätter han med en litet pretiös bild, »det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
