Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordensvan hade för sin period samma mål som
Levertin för sin, nämligen att söka framhålla den svenska konstens
samband med den kontinentala, av vilken den »ständigt
utgjort en filial», och han inpräglar, att man för att förstå
de svenska konstnärerna skall studera de utländska. Detta
är det första arbete i svensk konsthistoria, som tager
dokumenten till hjälp för biografin och som allt igenom har en
modern kritisk läggning. Hänförande sig till samtiden och
delvis behandlande levande människor och allom bekanta
saker, kunde det dock självfallet icke kräva samma slags
forskningsmöda och objektivitet som ett verk, vilket gällde
längst förgångna tider och delvis halvglömda konstnärer,
såsom fallet var med Levertins.
Under de få åren mellan dessa båda arbeten hade
åtskilligt sett dagen. O. Granberg hade i sin samling
»Konsthistoriska Studier och Anteckningar» (1895) i flera uppsatser
åter talat om gamla tavlor i svenska gallerier samt bland
andra bidrag till 1600-talets konstliv i Sverige skildrat
»Georg Waldau, en bortglömd svensk artist». Märkliga
bidrag, ehuru på speciellare områden, hade givits av J. Böttigen
i hans skildring av Hedvig Eleonoras Drottningholm samt
framför allt i hans praktverk över svenska statens samling
av vävda tapeter 1895—96. Den utmärkte miniatyristen,
finnen Elias Brenner biograferades 1896 av sin landsman
Eliel Aspelin, och kort förr än Levertins bok utkom, fick
Sergel sin levnadsskildrare i Georg Göthe samt P. A. Krafft
d. ä. sin i August Hahr (båda 1898). Därtill bör ännu
nämnas Göthes upplysande beskrivning över Nationalmusei
tavelbestånd. Och 1897 begynte G. Upmarks »Die
Archi-tektur der Renaissance in Schweden» utkomma.
Levertin hade för sin skildring samlat ett material,
vilket i främsta rummet skulle belysa just »förbindelserna
mellan svensk och fransk målarkonst på 1700-talet». Man
behöver icke på förhand veta mycket om dessa förbindelser
för att inse att ämnet, sorgfälligt studerat, skulle komma
att omfatta så gott som hela den svenska målarkonstens
historia under detta tidevarv och likaså, för den händelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
