Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manlagt något mer än hundra sidor. Missförhållandet är
uppenbart, men ingenting önskade man egentligen bort.
Felet ligger däri, att inledningarna blivit alltför vidlyftiga
jag menar naturligtvis från synpunkten av det helas
proportioner, ty i och för sig innehålla de så gott som
på varje sida någonting nytt både i fråga om fakta och
karaktäristik. Ett medel att undgå denna svaghet i bokens
komposition hade kanhända erbjudit sig om Lafrensenarna,
far och son, avskilts till en särskild studie och i den allmänna
framställningen endast fått en plats i sammanhanget,
liksom de andra. Men alltför många upprepningar hade detta
väl medfört.
1 den första inledningen redogör Levertin för de många
utländska och inhemska målarnas verksamhet i Sverige
under sjuttonhundratalets förra hälft, såsom detta icke
gjorts förut. Han följer de båda riktningarna, som
invigdes av Ehrenstrahl å ena sidan och Mijtens å den andra,
visar, huru lärjungarna utvecklade dem, karaktäriserar de
flesta enskilda konstnärer av någon betydelse och lämnar
intressanta uppgifter om deras levnadsförhållanden,
vandringar i Europa m. m. Hans grepp på ämnet är
forskarens, som endast tyckes sträva efter att vinna klarhet i
invecklade spörsmål, identifiera människorna och deras
verk, draga fram dem i så bjärt dager som möjligt, ge
dem konturer och konsistens. Framställningen överflödar
därför av fakta, men riktlinjerna följas säkert och tydligt
och de olikartade strävandena få en instruktiv belysning.
Jag tänker nu särskilt på utvecklingen från Ehrenstrahl
till David v. Krafft och dennes lärjungar: hur klart ser
man icke den prunkande barocken småningom vika platsen
för en strävan efter allvarligare och mer nationell hållning
och denna åter i sin tur, framför allt genom Scheffel,
förflyktigas i rokokon, två omslag, som följa tidsbarometerns
svängningar och vilkas samband med det politiska och
kulturella livet faller i ögonen.1 Men trots sakligheten i allt,
1 Levertin säger att med Lorenz Pasch d. ä. och Olof Arenius
»växte en ny generation fram», han betonar den förres franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
