Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år, ger han på nytt en bild av den franska konsten, sådan
den under tiden utvecklats. Hans teckning av Louis
seize-stilen är mästerlig, men den hade fordrat att ryckas litet
närmare frågan om antikens inflytande, vilket Levertin så ofta
beklagar, och vars »vandaliska» inbrytande han aldrig
kronologiskt preciserar: med ett ord, även här hade skarpare
gränser bort dragas, mot rokokon på den ena och empiren
på den andra sidan. Nu gives en mycket utförlig och starkt
litterär, men visserligen också mycket levande beskrivning
på Lafrensens verk från denna tid. Han jämföres slutligen
med samtida miniatyrister. Han får vitsordet att sakna eld
och nervositet, men hava elegans och förfining över sina
njutningsdrömmar och delikatess i sin teknik. »I hans
gouachers obeskrivliga skiftning mellan pärlgrått och grönt
darrar reflexen av Fanden régimes sista redan dödsdömda
sommardag.»
Det sista avsnittet behandlar Lafrensen efter
hemkomsten, då han återgick till miniatyrporträttet och målade små
historiska bilder, vilka kunna anses som början till svenskt
historiemåleri. Han utförde en massa porträtt, men den
höjdpunkt i hans alstring, som vissa av dem betecknade,
höll han icke länge uppe. Det viktigaste i detta slutkapitel
är skildringen av den nya tiden i konsten, med
akademins verksamhet och den klassiska smakens insteg, som
med sin torra linjestil och sin brist på färg »bidrog att
fördärva det svenska måleriets traditioner». Här får Levertin
åter tillfälle att giva en del profiler både av konstnärer —
särskilt svenska miniatyrister — och andra, såsom
akademins preses Fredenheim, över vilken han gör sig lustig.
Så avslutar Levertin sitt verk med en jämförelse mellan
den verkligt måleriska uppfattningen under Gustaf III: s tid
och det nya seklets brist på all färgkänsla. Som ett rop
av personlig smärta låter det när han sammanfattar
reflexerna från den tid som viker i Bredas sista verksamhet:
»Det är gripande att se, med vilken passionerad
uthållighet ett färgens snille som Breda sökte hålla sin koloristiska
mission uppe mitt i en tid, för vilken färgens inre liv mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
