Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma oinskränkta beundran om Poussin. Man vet, huru
högt dennes ära i nyaste tid blivit förkunnad.
»Brev från Rom om gamla fresker,» tryckta 1901, äro
därnäst de synliga minnesmärkena från Levertins personliga
bekantskap med italiensk konst. Denna uppsatsföljd börjar
efter en inledning om den tidigare konstens nyväckta
studium — med Masolinos verk i S. Clemente och slutar med
Sixtinska kapellet. Den uppehåller sig vid Fra Angelico,
vars realistiska skildringar ur Stephani och Laurentii liv i
Vatikanen Levertin ställer så mycket högre än ängla- och
himmelsbilderna från hans tidigare period, vilka han anser
hava fått en alltför stor berömmelse. Detta är ju alldeles
riktigt: vem har icke sällsamt gripits av dessa så
underbart levande scener i Nicolaus V:s kapell, över vilka
likväl en stilla innerlighet är bredd, som manar till andakt och
bibringar ett outplånligt intryck. Men visserligen äro dock
munkens från Fiesole måleriska uppenbarelser ur de saligas
riken enastående i sin glans av översvinnlig lycka och sin
innerliga fromhet. Levertin konstaterar blott övergången
från klostermystikens drömmerier till denna period, då
målaren »slår upp staffliet i den klara verkligheten», men han
understryker icke den kolossala förändringen i stilen och’
frågar icke varpå den berodde. Fra Angelico var visst ej
oemottaglig för intryck när de trängde sig på honom. Och
det säges ju, att Benozzo Gozzoli, som var hans lärjunge,
påverkat honom i riktning åt verklighetsskildringen. Det
personligaste i Levertins framställning synes mig sedan vara
kapitlet om Pinturicchio, vars fresker i Borgiarummen
särskilt tolkas med beundran. Den egendomlige mannen får
för övrigt en liten sympatisk personkaraktäristik. Levertin
visar med demonstrering av kompositionens utveckling i
människoframställningen, huru Rafael för renässansens
deko-rationskonst till fulländningen och Michelangelo åter lär,
»att människosläktet aldrig får stanna eller andas ut, hur
skön den harmoniska middagsvilan är med sin sol över
jorden». Alltså är det högsta i världen icke skönhet och har-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
