Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gels konst, Faunen skildrar han som ett utslag av
konstnärens livslust, och endast i fråga om karikatyrerna
polemiserar han mot den uppfattning, som ser i dem en
alltför stor godmodighet, samt beteknar dem såsom »en
skön-hetsentusiasts blodiga hämnd på en oskön verklighet» och
påminnande om en högdragen Apollos bestraffning av
borgerlighetens Marsyasättlingar.
Jag skall icke åtaga mig att bedöma, huruvida
Lever-tins psykologiska karaktäristik av Sergel till alla delar
stämmer — han har så rätt i vad han i början av uppsatsen
säger, att ett stort snille erbjuder nya sidor och nya
tolkningsmöjligheter för alla. Men den starka understrykningen
av de nämnda sidorna i Sergels personlighet är gjord som
rättvis motvikt till den uppfattning, vilken alltför mycket
bortser från hans förhållande till fransk konst och
personlighetsdraget i hans verk för att göra honom till en trogen
tjänare åt nyantiken, ja, till en exemplifikator av
Winckel-manns teorier. Detta hade varit fallet särskilt med Nyblom,
och Levertin skönjde synbarligen återverkan därav ännu
hos Göthe. Han berör dock denna sak helt beskedligt:
»all hans kärlek till antiken kunde icke omdana honom själv
efter den Perikleiska typ av harmoni och jämnmått, som var
Winckelmanns människoideal». Men vi ha sett, hur
förbittrad han är på nyantiken, som kastade omkull färgglädjen
och livslusten, och när han kort efter Sergel-anmälan skriver
om Georg Nordensvans »De bildande konsternas historia
under 19: de århundradet», uttrycker han det mycket skarpt:
»Här slipper man gudskelov den gamla dumma och
utslitna läxan om Winckelmanns och hans antikföljares
frälsning av den i rokokons synd och fördärv förtappade
konsten.» Kanske ligger det också någon tanke på
behandlingen av Sergel hos föregående författare i vad han
tilllägger: »Här slipper man det pedantiska skolmästeri, med
vilket unga och gamla moralister behandlat 1700-talets
franska civilisation utan att ens ha försökt tränga in i dess
väsen — till och med en överlägsen konsthistoriker som
Julius Lange kan bliva rent barnslig, när han kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
