Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tagelserna och sällsynt idérik på samma gång, allt igenom
präglad av djupt vetenskapligt allvar och framlagd i en
form, som på Levertins vanliga sätt låter både
konstnären och hans verk uppstå i levande gestalt för läsarens
ögon.
* * *
Till detta kapitel hör slutligen en uppsats med
teoretiskt ämne, »Den franska klassicitetens konstlära», i
festskriften till Henrik Schiick 1905. Stödd på publikationerna
av de s. k. akademiska konferenser, vilka tidens bildande
konstnärer höllo i franska konstakademin rörande sin
teoretiska uppfattning av konsten, framlägger Levertin här den
konstlära, som låg till grund för den franska klassicitetens
konstalstring.1 En sådan kritisk sammanställning hade
aldrig förut gjorts i detalj och med allvar, och Levertin
lämnar sålunda ett bidrag till den franska estetikens
historia.2 Denna förträffliga framställning, som avgjort
hade förtjänat översättas till franska, är ingalunda allenast
ett referat. Här grupperas och resoneras, och här studeras
inflytelser på konstteorierna från alla håll: främst från
litteraturen med Corneille, sedan från antiken och framför
allt från den italienska renässansen med Alberti och
Lionardo da Vinci, vilken sistnämnde i sin egenskap av
individualist står fjärran från akademins kärlek till det
typiska, men likväl i tekniska detaljer och sinnrika
verk-lighetsiakttagelser givit mycket. Den föregående tidens
1 Levertin anser, att böjelsen för det abstrakta resonemanget
och den metodiska betraktelsen var ett framträdande karaktärsdrag
i det »stora seklet» och återför det på den franska själens kollektiva,
samhälleliga läggning, dess utåtriktade drag, som göra, att alla
känna sig solidariska med det hela. Därav också de
sammanslutningar, som alltid hade ett pe(dagogiskt ändamål. Man frågar sig
om här dock icke föreligger ett utslag av den franska andens
allmänna benägenhet att teoretisera.
2 Jean Locquin, La peinture d’histoire en France
de 1747 å 1785 (Paris 1912), upptager samma ämne för en senare
tids, den antikiserande riktningens, vidkommande. I Zeitschrift
fiir bildende Kunst, N. F. Bd 25, 1913—14 redogör W. v. Seidlitz
i en uppsats: Die französische Kunstakademie und der Klassizismus,
för denna undersökning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
