Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ring; kampen om det första litterära Nobelpriset och
adressen till Leo Tolstoj; hyllningarna till Henrik Schiick
och Georg Brandes; recensionen av en roman om Gustaf
111, egentligen en episod ur hans liv, där några allmänna
karaktärsdrag givas och den historiska grundvalen för den
dåliga boken klarlägges; också det viktigaste av innehållet
i artikeln om Poul Bjerres »Diktens livsvärde» har antytts.
Det är ganska egendomligt ,att se en så försynt och
ömhänt man som Oscar JUevertin förvandlas till en gisslande
polemiker, ofta kvick och överraskande i sina vändningar,
dräpande, när det gäller,att tillbakavisa ett anspråksfullt och
ihåligt företag. Rolig är recensionen av Peterson-Bergers
»Ran» och repliken med anledning av författarens svar. Vem
kan tro att det är Levertin som skriver, med anledning av
att texten oväntat nog icke är en operalibretto utan vill
vara ett drama: »Med ättika och olja kan man få ner sin
svärmor, säger ett gammalt ordstäv, och med pukor och
trumpeter kan vers, som eljest förefalla rätt arma på märg
och blod, få ett nytt, oväntat och strålande liv,» eller:
»det är bara poliskonstaplar och wagnerianer, som icke
förstå sig på nyanser» — vilket ej hindrar honom att
betyga sin »gränslösa beundran» för Wagner. Med
anledning av en »Handbok i poesiens historia» börjar han med
denna reflexion: »Det synes som begäret att få sitt namn
på ett titelblad vore en av tillvarons mest demoniska
frestelser — åtminstone ser man sällan så underliga tilltag
och så krampaktiga försök att korsa
naturens mening, som när den litterära högfärdsdjävulen
kommer med i spelet.» Minst återhållsam i fråga om epitet
är Levertin dock när han under rubriken »Kriarättning,
kritik och diktkonst» svänger sin färla över lektor N.
Linders beryktade »pamflett» om språket i modern svensk
diktning. Uppgiften var lätt och den behandlades med
förklarlig iver aven ,av andra. Levertin skräder
sannerligen icke orden, och här och där måste man tillstå att
esprit’n, som han i så hög grad saknar hos författaren,
i hans egen granskning icke framstår synnerligt lysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
