Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helt visst känner man respekt för den livsmakt till vars
riddare Wirsén dubbat sig, den svenska lutheranismen.
Men man förnekar dess rätt att förtrycka andar och hjärtan.
Till sist säger Levertin, att ingen samvetslös partikamp
skall bringa Wirséns verkligt äkta och utsökta lyrik i
glömska, ej heller vägra kritikerns estetiska bildning och
aktningsvärda lärdom en mention honorable. Och han
slutar med de ståtliga, redan citerade orden om de heliga
ting som också de yngre hava att försvara.
Det är icke något tvivel om, att ej Levertin i denna
återblick, skriven långt efter det både han själv och
alla andra av hans generation nått en ställning, där Wirséns
angrepp mycket litet kunde skada dem, sammanfattade
intryck, som icke försvunnit eller korrigerats under årens
lopp. Minnet av hans kritiska verksamhet under den nya
litteraturens betydelsefulla utvecklingsår kunde icke
fördunklas eller försonas. Och hur mycket man även efter
Wirséns bortgång sökt försvara hans betraktelsesätt och
hans motiv, kan jag icke annat se, än att Levertins hårda
ord äro rättvisa.
Vad man emellertid skulle ha anledning förebrå honom,
är att han behandlat alla Wirséns anmärkningar »en
baga-telle», d. v. s. antingen förklarat dem alltför självfallna
eller också sett grunden för dem i diametralt motsatta
åskådningar. När Wirsén polemiserar, sker det ju till stor
del för att skydda läsarkretsen för ett etiskt fördärvligt
tillägnande av Ellen Keys satser, ur vilka han naturligtvis
drager alla de slutsatser därav med god vilja för hans
ändamål kunna dragas. Levertin hade från sitt allmänna
resonemang bort gå över till några enskilda punkter just för att
visa det oberättigade i nära till hands liggande missförstånd.
Men hans mening var synbarligen att föranstalta en slutlig
vidräkning med Wirsén, vartill broschyren, som ju berörde
hela den »Ellen Keyska perioden», direkt inbjöd.1
1 Där sades nämligen: »Man skall i en kommande tid häpna
över de stora anspråk och den tomhet, som förenats i Ellen Keys
svulstiga prosa, i V. v. Heidenstams ’Dikter’ av år 1895 och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
