Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vad man emellertid i denna anmälan får som positiv
behållning, är en vacker karaktäristik av Ellen Key själv,
synnerligen behövlig just vid denna tid, då anfallen mot henne
ånyo togo så mångfaldiga och så plumpa former. För sin
egen del har ju Levertin i recensionen av Ellen Keys
»Tankebilder» för övrigt tydligen uppenbarat, huru litet hans eget
sätt att tänka och forska kunde foga sig i hennes.
Levertin påminner först om tillvaron av »dessa breda,
på känsla och tankar översvallande människor, vilka naturen
skapat efter sitt eget beläte med ett fruktbart kaos av idéer,
stämningar och infall. Sådana människor väcka och värma,
fängsla just genom synpunkternas mångfald,
temperamentets eld och ström, uttryckssättets entusiasm.» Intet är
lättare än att hos sådana naturer påvisa motsägelser,
överord och inkonsekvenser, men en sådan kritik fångar aldrig
det väsentliga hos dem. Levertin fortsätter denna
förträffliga typskildring: »Skapade till talare, till tändare av
ögonblickets hänförelse, gripa de genom att sätta in hela sin
själ på varje skiftande tanke som de förfäkta, och de felslut
och överdrifter, med vilka den kallblodiga kritiken kan beslå
dem, mäkta sällan eller aldrig stjälpa det levande
helhetsintrycket av eldivern i deras uppsåt och vågbruset över
deras ord.» Sådan är också Ellen Key. Hennes dyrkan av
vad hon för ögonblicket tillber är oinskränkt, och
superla-tivet är hennes livslust. Det kan vara tu tal om
lämpligheten att sålunda i känsla transponera metafysiska och
etiska frågor, men den lilla logiska och pedantiska
detaljanmärkningen kommer icke det väsentliga i en dylik natur
in på livet. Vissa yttre egenskaper i hennes framfärd hava
också hennes vänner tadlat, liksom Wirsén kan ha rätt i
sin skepsis gentemot några erotiska orakelspråk och säkert
har det i fråga om Ellen Keys ställning till en del nationella
svenska spörsmål. »Men det vi älska hos henne är något
O. Levertins sensualistiska lyrik, där rökelsens ångor blanda sig med
parfymer från en estetisk sensualisms rococo-budoar. Det var den
’Ellen Keyska’ perioden i vår litteratur, det var ’självhävdelsens’
ärofulla tidevarv» (s. 98).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
