Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan Levertin på den historiska rättvisans grund icke neka
sitt fullaste erkännande åt den mäktiga roll
konstakademierna både i Frankrike och i Sverige under föregående
tider spelat i konstlivets utveckling och stadgande. Vad
litteraturen beträffar, blir omdömet ett annat, men detta
beror icke på akademierna som sådana utan på det sätt
varpå de utövat sin uppgift. Likväl får man icke förbise,
att Svenska akademin först auktoriserat det svenska
skrift-ställardömet, skänkt den svenska diktens män deras
berättigade sociala rang och givit dikten ett officiöst intyg
på dess vikt och betydelse. Det är mera skäl att ropa
på dess föryngring än på dess slopande.
I sina polemiker mot Svenska akademins inval av prof.
Retzius och dess första Nobelprisutdelning har Levertin
framlagt en ovanligt skarp och övertygande bevisföring.
De komma att genom tiderna bevara ett fullödigt uttryck
av vad de män, som då i själva verket buro upp litteraturen
och konsten i Sverige, tänkte om det sätt, på vilket den
svenska litteraturens angelägenheter sköttes från högsta
ledande håll.
Omsorgen om en gammal kulturhärd med dess
traditioner är det också som dikterar Levertins inlägg i frågan
om den dramatiska teatern. Han yrkar på en förnyelse
av repertoaren i mer litterär riktning, och hans resonemang
är detsamma som upprepats många gånger och som föres
än i dag, blott att han formulerar det fylligare och bättre
än de flesta gjort efteråt. I själva verket hade hans
artikel kunnat med fördel användas i denna stund. I en
historisk överblick — sådana han är van vid — beklagar
han att teatern allt mer och mer mist sitt inflytande och
dess kulturella roll försvagats. Dramatiska teatern är
skyldig den sceniska konsten återupprättelse. Det finnes andra
teatrar, som kunna tillfredsställa en genomsnittspubliks
fordringar, som spela »franska farser från Palais-Royal,
där handlingens alla personer träffas i samma säng», och
»ingen människa kan begära att direktör Ranft skall älska
konsten» — desto mer hedrar det honom, att han också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
