Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
två år senare, har redan en litet fastare hållning, livliga
pittoreska detaljer och några allmänna reflexioner av den
art han älskade. Brevet från Oberammergau 1891 utgör
en bland de otaliga skildringarna av festspelen och
skärskådar dem på ett intressant sätt. Med »Genom Valdres»
och »Vid ingången till Jotunheimen» 1892 begynna
Lever-tins fjällbrev, vilka sträcka sig ända till 1904 och äro till
antalet sex, tre från Norge och lika många från Schweiz.
För Levertin var fjällets luft och fjällens linjer det
högsta han visste i naturen. Glädjen att i ungdomen hava
återfått sin hälsa hos dem fyllde honom ständigt med
tacksamhet, och var gång han återsåg dem och kände
det klara, kalla andedraget fara igenom sin trötta och
svaga varelse, blev han åter en ny människa. Han gör i
brevet »Mellan Titlis och Schreckhorn» en lång jämförelse
mellan havet, med dess luft lik banal, åt saltlake smakande
dryck, och fjälluftens utsökta rus, »den lätta, blå luft, i
vilken Hellas lät sina gudar leva». Han förstår icke, att
någonting varaktigt och beståndande tänkts på den evigt
ostadiga havsytan, som »gör ens känsla till en ostadig
lekboll och ens fantasi till en hoppande solstråle».
Fjällets mäktiga beständighet låter oss märka flyktigheten i
allt det tillfälliga och sinnet öppnas för de stora lagar,
som styra världen, låta oss samspråka med de urgamla
makterna, grundkrafternas skepnader. Och om trakter som
Jotunheimen säger han, att »de gripa oss därför, att de
tala den stora subjektivitetens ord, trotsets och tillbedjans,
förhävelsens eller ödmjukhetens. För alla dem som älska
det som spränger det vardagliga, evighetslängtan, det
jublande övermodet eller den starkaste bönens andakt, verkar
fjället med sina dristiga linjer mot mörk regnhimmel eller
klar middagssol som en lidelsefull dikt av den mest
betagande skönhet.»
Det är åter så betecknande för Levertin, detta, att
föra de stora intrycken tillbaka på två formler:
subjektivitet och dikt. Vad han intensivast erfar, det förtätar sig till
grubbel och reflexion; hans ögas stora syner vända sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
