- Project Runeberg -  Sydskånska teckningar /
10

(1886) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kullen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10

SYDSKÅNSK A TECKK ING AR.

fiket omkring; — det var visst två, — de hörde ljud af
röster, — de hade stannat där nere på trekanten.

De båda lyssnarinnorna höllo andan och sutto
alldeles stilla. — Det fortfor att hviska; emellanåt trängde
ett klarare ljud fram till dem; det var en karlröst, och
den, som hviskade, måste vara en flicka; tänk, om det nu
vore ett förälskadt par, som, liksom de själfva gjort, på
spågummans inrådan druckit af källans underbara vatten V
Det blef alt för intressant; de kunde inte längre hålla
sig stilla.

Försigtigt reste de sig upp, veko sakta undan några
grenar, sträkte på sig och tittade ned. —

Nere under askarne, på den yfviga gräsmattan, som
i draget från haf och slätt och i de sneda solstrålarne
vajade och glänste förgyld, nästan som i lågor, stodo tvänne
— en man och en flicka. Det var — ja sannerligen! —
det var deras egen informator där hemma, han, som
samlade grodor, och hon var kalkbruksdisponentens dotter.

De måtte ha stämt möte — och, ja, de måtte visst ha
druckit af källans vatten, och på dem mätte detta redan ha
värkat! — Han höll henne om lifvet och trykte henne
hårdt intill sig — de två där uppe tykte riktigt de kände,
hur hårdt han höll om henne, som ville han aldrig, aldrig
mera släppa henne; han såg in i hennes ögon och smekte
hennes kind; hon måtte visst ha gråtit, ty de sågo, hur
hon strök med handen, som om hon aftorkat tårar. —
• Intet ord kunde de förnimma, men de sågo på
läpparnes rörelser och på glansen i hans ögon — han stod
vänd emot dem — att de talade ömma, allvarsamma
ord. — lian böjde sitt ansigte ned till henne, och hon
tog honom med båda armarne om halsen — så stodo de
länge, stilla — stilla; — ett strålflöde från väster strök
alldeles öfver dem och snuddade vid deras hufvuden;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:44:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sydskanska/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free