Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
SYDSKÅNSKA TECKNING All.
marscher och galloppader morgon och middag, ocli där
alla mödrar släpade omkring med sina utpyntade
barnungar; men parkens träd voro små och tvinande och
skamfilade at’ västanvinden, och barnen — usch, man kunde
få leda vid att se de arma insnörda små kräken, sina
mödrars leksaker. Hon för sin del afundades då visst icke
dessa kvinnor, hon föraktade dem; hvad skulle man med
barn att göra, om man endast fördärfvade dem och gjorde
dem olyckliga — då var det bättre att vara utan. —
Och ett smärtsamt, nästan bittert drag flög öfver
hennes ansigte.
Vara utan — barnlös — ja, visst var det ensamt ibland
hemma i de stora rummen, när hennes man var borta
eller sysselsatt, och visst skar det henne i hjärtat, hvar
gång hon såg det drag af sorg eller saknad, som flög öfver
hans ansigte, då han smekte de små grannbarneu, som
lekte på gatan utanför eller i trädgården näst intill deras,
eller dessa jollrande lade sina små armar kring hans hals.
I början hade hon då alltid gått sin väg, hon
uthärdade ej att se det; det var hennes mörkaste stunder, och
hon önskade sig död; till hvad ändamål skulle hon väl
lefva? Och hvad de pinat henne, dessa hennes bekantas
odrägliga, taktlösa frågor: om det inte var tomt att ej ha
några små att pyssla om, om hon ej mycket önskade sig
sådana o. s. v., frågor, som hon med leende min alltid
sökt slå bort, men som stuckit henne in i hjärtat!
Hon blef till slut nästan mänskoskygg och drog sig
hälst undan i ensamhet, grubblande öfver hvad hon kallade
sitt tunga öde.
Längre fram blef det bättre; hon fann sig i
förhållandena och lefde uteslutande för sin man och sitt hus.
Och de voro ju så lyckliga; han var så god och öm mot
henne, och hon älskade honom så innerligt — men ändå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
