- Project Runeberg -  Sydskånska teckningar /
117

(1886) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ola.

117

Men nu tykte prosten, att det sannerligen gick för
långt; han öppnade vagnsdörren för att klifva ur och själf
leta rätt på sin afvikne Ola, men vägen var smutsig här
i skuggan och prostens lädergaloscher nyblankade till
stadsresan, och han nöjde sig med att halfhögt ropa: »Ola,

Ola!»–-»Sakramentskade lymmel», mumlade han

för sig själf, i det han åter satte sig upp i hörnet, så att
kareten gungade, »ska’ inte jag läsa lagen för honom —
att låta mig sitta här och vänta, för det han gått och
förgapat sig i en sån där halfmamsell, som ändå inte
vill veta af honom.» — Och prosten snusade häftigt och
stötte med sin käpp ett par gånger otåligt i vagnsgolfvet.—

En gång, då han på en promenad varit nedåt
markvägen för att se på ägorna, hade han fått se Ola gå och
sprida gödsel borta på trädan; då hade han gått in till
gumman, Olas mor, för att tala med henne om Marna
■och säga, att Ola vore för god att göra sig till narr
fölen sådan flicka. Men då hade gumman gråtit litet,
snutit sig i den ena förklädessnibben och sedan med den
andra torkat kaffekoppen, som hon satte fram för prosten,
och sagt, att »Ola nock va’ kar te’ å få hvicken tös, han
ville ha, och for resten va’ di liasom litt kosiner».

Och Ola hade fortfarit som förut att vara kusk på
malmöresorna; men prestgårds-Lena hade börjat bli helt
snäf emot honom, och intresset för honom i pigkammaren
hade mycket svalnat.

Men när prosten en gång på ett stort gille vändt sig
till Marna och börjat tala med henne om hennes kusin,
den hygglige Ola, hade hon förnärmad knykt på nacken
och svarat kallt: »Ola — ili! Nej, va’ det likt nå’t; —
det ä’ då rent inte passeligt.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:44:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sydskanska/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free