- Project Runeberg -  Sydskånska teckningar /
137

(1886) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söderslätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SÖDERSLÄTT.

137

skrattande till, lågt, dämpadt vid tanken på, hvad man
skulle sagt hemma, i Lund, om man sett henne så här,
och klef upp på stenen, utan att bry sig om, att kjolen
blef våt i kanten.

Hon plaskade med de hvita fötterna, så att vattnet
stänkte upp på henne och glänste i solen. — Här lopp
hon åtminstone ej fara, att otäcka svarta iglar skulle suga
sig fast vid hennes skinn, som de gjort borta i den lilla
dammen, som luldades af ån under landsvägsbryggan nära
hennes forna hem, och hvari hon haft sin stora förnöjelse
af att klifva omkring i gytjan med bybarnen och så
fort en vagn hördes rulla på afstånd, flykta in under den
höga bron. —

Det klara vattnet, som krusade .sig framför stenen,
gjorde henne törstig, och törsten förvärrades genom
omöjligheten att läska sig med en enda droppe.

De från hafsytan återkastade solstrålarne kommo
hennes ögon att svida; fjäriln, som utpekade vägen för henne,
var för länge sedan försvunnen. Säkert förfriskade den
sig i någon liten blekröd strandnäjlika uppe på
liafs-vallen.

Hon vände på hufvudet och tittade bakom sig. Där,
i skuggan bakom stenen, var vattnet mörkt och alldeles
klart. Man kunde ledigt spegla sig i det. Hon drog upp
fötterna, satte sig litet högre upp på stenen, vände sig
om till hälften, tittade ned, log belåtet åt sitt eget
ansigte, som sakta, liksom med lätt oro, rörde sig i
spegelvattnet, alt eftersom dyningen kom och sjönk, och hon
kunde ej låta bli att med ena handen ordna de små
lockarne i pannan, som hade rätats ut under promenaden
och af vattenstänket.

Egentligen borde hon gå ända bort till läget. Hon
hade inte som värst långt igen. — Ett litet stycke från det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:44:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sydskanska/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free