Sylvia. Sagor, Sånger och Skildringar för Barn och Ungdom / Andra Årgången 1880 / 5 (1879-1880) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

närmaste man. Ochi der lefde sedan Matti
med sin prinsessa, ända tills han dog, och
mådde som en prins. Så var det med den
historien.

FRÅN SKOGEN.

Haren.

Hvem känner ej den lilla muntra Jösse
Hare, som skuttar i skogen öfver
stenar och stockar med sina långa ben och
långa öron? Nåväl, jag skall nu berätta hur
han har det der borta i den gröna skogen, der
han bor.

Vi veta att haren hör till “Gnag aren o”
och således är småkusin med råttorna och
ekorren. Han lefvcr af saftiga växtdelar,
såsom blommor och blad af väppling och
kråkärter, blad och bark af aspen, samt
kål och andra köksväxter, som han kan
komma åt, då han gör en påhelsning i
träd-gårdarne. Om dagen håller haren sig dold
och vågar sig först om natten ut för att
söka sig föda. Man kan derför om
vintermorgnerne, då det snöat qvällcn förut, se
färska harspår på snön. Dessa spår, som
bestå af tvenne större spår i bredd och
tvennc mindre i linie bakom dem, äro jemna
som ett perlband och se ut som ett vackert
broderi på den hvita drifvan. Ibland, när
allt är tyst i skogen, vågar sig den rädda
haren ut fifven på dagen och det händer

ofta, då inan far på en skogsväg, att man
får se Jösse sitta vid vägkanten och snart
helt, skrämd sätta af till skogs eller skutta
ett stycke på landsvägen framför hästen.

Harens snabbhet, är allmänt känd och för
den har han att. tacka sina långa bakben.
Men dessa ben göra också, att. han har
mycket svårt, att gå. Lika hurtigt det går,
då han får sätta af i långa skutt, lika trögt
och otympligt ser det, derför ut, då han
blott går ute och promenerar.

Den hos oss förekommande haren kallas
på latin Lepus timidus och utmärker sig
framför sina slägtingar derigciiom, att han
om vintern förändrar sin färg till snöhvit.
Den stackars haren, som ej fått några
vapen att, försvara sig mot sina många fiender,
har i denna färgförändring ett, godt skydd.
Om sommaren är han gråbrun såsom sjelfva
marken, och är då lika svår att upptäcka
som om vintern, då han är lika hvit som
drifvan. En hvit hare skulle om sommaren
draga till sig alla ugglors, hökars, och
andra ro fdj urs uppmärksamhet, och detsamma

Haren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>